Aftonbladet – 21 december 1874, sida 2

Så talade den väldiga stämman till mig. Det vardt å nyo tyst. Naturen försjönk åter i sin dystra likgiltighet och lemnade mig ensam med mina tankar. En dunkel känsla af fasa bemäktigade sig mig; jag skulle ha velat fly, jag steg upp för att begifva mig från skogen, Snart var jag på slätten, som utsträckte sig fridfull under en stjernklar himmel. På afstånd såg jag redan min by och de upplysta fönsterna i mitt hus. Ett djupt lugn uppstod hos mig; och en brinnande åtrå efter vetande och sanning tändes I min själ. Och under det jag vandrade framåt på den väl kända stigen öfver ängarna och fälten, märkte jag plötsligt på himlen en strålande stjerna; hon tycktes gå framför mig likt den stjerna, som lyste de tre österländske konungarne under deras sökande efter verldens ljus.