Aftonbladet – 21 december 1874, sida 2

Du villj fly, stackars dåre, du kan det ej, du är som vi, Dina pulsar slå i takt med naturens. Du måste födas, växa till och försvinna som vi, du solens barn; spjerna ej emot, det gagnar till intet .,. En högtidlig susning märktes bland träden, öfver mitt hufvud strålade de eviga lamporna i sitt himmelska lugn. Jag trodde mig se framför mig den mörka och tystlåtna gudinna, som ständigt aflar och uppslukar, och hon talade till mig i dessa ordalag: Du vill ställa dig till mig som ett undantagsväsende, förmätne stackare. Du är fåran på vattenytan, som ett ögonblick glänser i månens strålar, för att sedan försvinna i strömmen. Lär dig att vara hofsam och tålig och att förödmjuka dig. Om också din dag förefaller dig längre än dagsländans, är den dock för mig, som har hvarken början eller slut, mindre än ett ögonblick . . Kains son, du skall lefva, du skall dö; inse slutligen, att du är min slaf och att ditt motstånd är förgäfves. Jag är evig och oföränderlig, likasom du är dödlig och föränderlig. Jag är lifvet, och hvarken dina yval eller din tillvaro bekymra mig... du, som alla andra, utgår från mig och skall förr eller senare återvända till mig. Se huru om hösten varelserna förvandla sig till puppa, eller söka att skydda sina ägg, och sedan lugnt dö i afvaktan på våren, Dör du icke sjelf hvarje afton för att pånyttfödas följande dag? Och du bäfvar för den sista sömnen? Jag ser med likgiltighet de fallande bladen, krigen, landsplågorna, som bortrycka mina barn, ty jag är lefvande i döden och odödlig i förintelsen. Förstå mig och du skall upphöra att fråkta och anklaga mig; du skall rädda dig undan lifyet för att efter en kort tids ångest återvända till mitt sköte.