Aftonbladet – 19 december 1874, sida 3

rättat en sedlig verldsordning. Olycksaliga misstag! Verlden är bristfällig, tillvaron är en pröfning, en dyster vallfärd, och alt som lefver, det lefver af mord och rof!Sålunda är menniskan, enligt er åsigt, blott ett rofdjur? För visso; det förståndigaste, blodtörstigaste, grymmaste af rofdjur? Hvilket annat är så fyndigt att förtrycka sina likar? Öfveralt ser jag blott kamp och afund, blott mord och plundring, bedrägeri, träldom ... Alt arbete, all ansträngning har ingen annan driffjäder än tillvaron — att lefva till hvarje pris, och att fortplanta sitt eländiga lif på andra varelser! Den andra sanningen, fortsatte gubben med ännu djupare eftertryck, är att njutningen icke eger något verkligt; hvad är den väl annat än försöket att tillfredsställa ett behof, som förtär oss? Alla löpa efter den tomma hägringen, fastän man i verkligheten blott kan uppehålla lifvet. Tro mig, det är icke umbärandet, som gör oss arma, utan denna eviga väntan på en lycka, som icke kommer, som aldrig kan komma. Och hvad är denna lycka, som, alltid inom räckhåll men alltid oåtkomlig, flyr undan oss, från vaggan ända till grafven? Kan du säga mig det? Jag skakade på hufvudet, utan att svara. Hvad är då lyckan? fortsatte gubben. Jag har sökt henne öfveralt, der lifvets kt rör sig. Är icke lyckan den frid, vi ängt eftersträfva här på jorden? Är hon icke döden? Döden, som ingifver så stor f: Lyckan! hvem hör icke först sökt henne i kä leken, och hvem har icke slutat med att bittert le vid minnet af dess inbillade sällhet! Hvilken förödmjnkelse att behöfva säga till sig sjelf, att natfren tänder denna för nde eld hos oss, blott för att vi skola bidraga