Aftonbladet – 19 december 1874, sida 3

skorna i paradiset, eller då han längre fram förbannade honom, som dräpt sin broder. Grenarna skildes åt. En fantastisk, öfvernaturlig skepnad visade sig för os: En gubbe af jättelik växt stod i busksnåret; det långa, hvita håret fladdrade kring: hans blottade hufvud och med uttrycket af en domare, en hämnare, fäste han på oss sina stora dystra, af tjocka ögonbryn öfverskuggade ögon. Hans grofva vadmalsdrägt var öfveralt söndersliten och lappad; en med korgverk omflätad flaska hängde i en rem öfver hans axel; stödd vid sin staf, skakade han dystert på hufvudet. Slutligen framträdde han från snåret, tog upp den döda örnen, hvars blod rann ned på hans fingrar, och betraktade den tyst. Skogvaktaren gjorde korstecknet. Det är en irrande! hviskade hån i förskräckt ton, en helig man. Utan att säga ett ord mer, kastade han hössremmen öfver axeln och försvann bland de sekelgamla träden. Mot min vilja kunde jag icke röra min fot ur fläcken, och mina ögon voro fastnaglade vid den hemske gubben. Du har gått rätt långt, Kain, sade den irrande efter några minuters förlopp och vände sig till mig. Är din mordlystnad tillfredsstäld genom din broders död? Men örnen är ju enfribytare ? genmälde jag. Gör man derför icke rätt i att fälla honom ? Ack! ja, han är en mördare, sade gubben suckande; han utgjuter blod likt alt, som har lif. Men äro vi väl nödsakade att handla på samma sätt? Jag utgjuter ej blod; men du... ja, ja, du är också af Kains slägt; du bär märket... Jag kände mig illa till mods. Men hvem är då du? sade jag slutligen