Aftonbladet – 19 december 1874, sida 3

dref sina osynliga vågor mellan trädtopparne, medan han kom barren att skälfva och krökte det höga gräset, som bugade sig i hans väg. Den gamle skogvaktaren stannade, strök tillbaka håret, som nordanvinden bragt i oordning, och började le. Öfver oss, i den blå rymden, sågs en örn. Skogvaktaren skuggade sina ögon med ena handen. och betraktade fågeln, i det han 1y v ögonbrynen. Efter några ögonblick sade han med icke riktigt glad röst: Vill ni skjuta ? På ett sådant afstånd? Nej, tack! Stormen drifver honom mot ofs, mumlade den gamle skogvaktaren, som förblef orörlig. Han misstog sig ej, den svarta bevingade punkten växte sekund för sekund, jag urskilde redan hans glänsande fjäderklädnad. Vi kommo till en uthuggning i skogen, omgifven af dystra granar, bland hvilka några få hvita björkar tedde sig som benrangel. Örnen kretsade öfver våra hufvud. Nu, herre, är ögonblicket inne att skjutal För dig, min hedersgubbe. BSkogvaktaren tillslöt ögonen, plirade ett ögonblick, höjde sin gamla rostiga bössa och spände hanen. Skall jag bestämdt? ... Ja visst, jag skulle bestämdt skjuta bom. Med Guds hjelp då! Han lade an med beslutsam min: en blixt lyste och skogen återkastade doft knallen. Örnen slog med vingarne,ännu ett ögonblick bars han af luften, derefter föll han tungt som en sten till marken. Vi sprungo till stället, der han nedfallit. Kain! Kain! ropade en stämma från skogens djup, en malmstämma, förfärlig som Guds, då han talade till de första menni