Aftonbladet – 18 december 1874, sida 3

som förmodligen fruktade, att en jämförelse emellan Mabille eller Closerie de lilas och den tarfliga dansen i Djurgårdens Tivoli skulle alt för mycket nedsätta svenskarne i fru Serenas omdöme. En annan gång ville hon egna ett par dagars tid till en resa i Lappland, men afstod äfven från detta före tag. Horn kunde icke begripa hvar alla unga karlar i Stockholm hölle hus. Hon var van, anmärkte hon med förol mpad ton, att öfveralt, dit hon kommit, omges at en krets unge män. I sjelfva verket började hon tänka mer och mer ofördelaktigt om Sverige och dess inbyggare. Jag har varit för god mot svenskarne, yttrade hon några dagar innan hon for; i Petersburg kommer jag att få både guld, juveler och sobelpels. Och så for hon. Samtidigt dermed läste man om Carla Serena och hennes Skandinaviska bref följande högtidliga tillkännagifvande i Stockholms Dagblad: Bland de bekantskaper, hon gjort i Stockholm och öfver hvilka hon uttalar sig med största välvilja och tillgifvenhet, är äfven konung Oscar II:s. Han lärer också, såsom erkänsla för hennes i den utländska pressen medde lade fördelaktiga omdömen om Sverige och dess inbyggara samt såsom aktning för hennes literära förtjenster, hafva tilldelat henne medaljen Pro literis et artibus. Fenomenet var fullgånget. Vi skola nu söka att gifva en samlad bild af den företeelse, hvars spridda drag blifvit hittills framstälda. Läsaren har kanske någon gång träffat på en profryttare, d. V. 8. en person som reser omkring för att prångla ut tyg, vin, cigarrer m. m, De varor, han utbjuder, äro icke bans egna. Hvad han sjelf eger, är den ovanliga oförskämdhet och talförhet, hvarmed han utmålar de fördelar, han erbju: