Aftonbladet – 18 december 1874, sida 3

möjligt? Vi tillåta oss att här bsrätta en liten anekdot. Till en domare på landet kommo en gäng — det var för många Herrans år sedan — två personer, som tvistade med hvarandra. Den ena af partersa börjar redogöra muntligen för saken. Den an åra räcker helt tyst åt domaren en bundt handlingar, mellan hvilkas blad funnos instuckna s. k. klingande skäl. Domaren gepombläddrar Kanudlingarna, erhåller en hastig öfversigt af skälen och afbryter den talande: Det der kan vara bra, min käre Lars Persson; men ser du, det här är dokument, som tala. Trafikstyrelsen var den ena, Carla Serena den andra parten; men fru Carla innehade dokumenten, d.v.s. sina fördelaktiga omdömen. Hvad ville trafikstyrelsen göra? Altså reste fru Carla Se rena tili Norge (och tillbaka) på svenska statens bekostnad. På sin Kristianiaresa medbade hon ett af konung Oscar II egenhändigt skrifvet, öppet rekommendationsbref till en högre norsk hofämbeteman. Summerar man här samtliga dokumenten : manuskriptet till talet vid festen på Drottningholm, friresan till Norge, rekommendationsbrefvet till den gamle norske hofämbetemannen, Ä ena sidan, samt alla de fördelaktiga omdömena, å den andra, så erhåller man facit: välviljan och tillgifvenheten, såsom Stockholms Dagblad uttrycker sig, å ena sidan, och Literis et artibus, ä andra sidan. Under hela tiden af fru Serenas Kristiania-vistelse uppvaktades bon af den gamie norske hofämbetsmannen med blombuketter. En annan följd af den höga rekommendationen blef den, att hon bjöds på en dejeuner, som statsrådet Stang gat för de till Kristiania anlända statistikerne. Desse nödgades sgålunda sällskapa med en persop, som de hade utvisat