Aftonbladet – 18 december 1874, sida 2

Jens lifvas, Trots de mänga trapporna, Isom ledde dit, uppvaktades hon af gamla och unga. Man hade nu förnummit hvilken märkvärdig person, som gjorde Nverige den äran, man hade nåits af ryktet om hennes literära förtjenster och talang, man ville, hvar i sin stad och i sin mån, att hennes omdömen om Sverige skulle bli så fördelaktiga som möjligt. Man drefs af en helig, en patriotisk känsla. Man presenterade henne en hop fabrikat, sågom prof på Sveriges industri; man sände till henne blommor och frukter, endast såsom prof på hvad Sverige i den vägen kunde åstadkomma. Man förde henne orskring i folkskolorna; man bjöd henne på simuppvisningar. En hoftjensteman ledsagade henne — hon underlät min sann icke att berätta derom — genom våningarna på Stockholms slott; och hvad är naturligare, än att hon under en sådan förevisning blir invigd i åtskilliga förhållanden, om hvilka den profana mängden är okunnig? Hvem annan än en person, som står mycket nära Osear IL, har kunnat underrätta fru Serena t. ex. derom, att ett par af de lyckligaste scenerna i herr Ivar Hallströms opera Den bergtagna härröra från ingen annan, än just konung Oscar II? Nu, då förhbllandet emellertid är kändt af hela verlden, hela Europa, nu, då den, som yppat förhällandet för verlden, fått guldmedalj, pu kan äfven fosterlandet emotse, art Den bergtagna. gör sin kungsgata öfver hela verldens kungliga scener. Men lätom oss icke släppa Carla Serena tr sigte. Efter den vändning, hennes ställning sålunda undergått, försiggår en förindring i hennes eget väsende, Hon famar icke längre hit och dit, Hon uppträder ned all den säkerhet, som den känner, hvilten icke blott är medveten om målet för