Aftonbladet – 17 december 1874, sida 2

Hon gick långsamt och med sänkt hufvud. Miriams sista ord hade djupt plågat henne, icke för hennes egen skull, men för de heliga minnen, hvilka detta yttrande angrep. Då Ruth kom in i sitt förmak, lågo der två bref till henne; det ena hade en främmande. handstil, det andra var från honom. Nu skulle säkert hon och Willie få återvända hem, trodde hon. Camerons bref inneslöt ett från hennes tant, hvilket hon lade å sido, utan att ens se derpå, så ifrig var hon att se hvad han skrifvit. Hon borde icke haft så brådtom, sorgen kommer tids nog, utan att vi behöfva påskynda dess ankomst. Doktor Cameron skref, att han skulle lemna England och taga Willie ifrån henne! Ruth bjöd till att hålla brefvet stadigare, men handen darrade så, att hon tappade det; och då hon hastigt borttorkat de frambrytande tårar, som skymde hennes blick, hade brefvet fallit på golfvet och blifvit upptaget af Willie. Helt belåten öfver att han kunnat uträtta detta, stod gossen nu vid Ruths knä, såg leende upp i hennes ansigte och räckte henne ännu ett papper, som legat i kuvertet. Läs också detta, mamma Ruth. Hon tog papperet och läste det — läste, att James Cameron älskade henne och önskade få henne till sin hustru, önskade att hon skulle bli Willies mor. Det var det bref, som James Cameron trodde sig ha bränt upp, men som af misstag kommit med i tant Emilys kuvert. Ingen qvinna, som läst detta bref, hacle kunnat betvifla, att den man, hvilken skrifvit det, älskade henne. Alt hvad hon här läste, var sannin g, annars skulle James Cameron icke skrifv it det. Amedan hon trodde på honom, måst? hon