Aftonbladet – 17 december 1874, sida 2

derlösa barn, som: redan betraktade Ruth som sin mor. Nå, hvad kan tant Emily ha att skrifva till dig? frågade Miriam samma eftermiddag, då hon såg brefvet ligga på bordet. Jag visste icke, att ni korresponderade med hvarandra. Hon önskar att jag skall flytta till henne; hon säger sig vara mycket ensam. Miriam utbrast i skratt. Skall du komma till tant Emily? Nej, så löjligt! Du gör det naturligtvis ? Det är mig icke möjligt. Hon skulle vara besvärad af ett barh i huset, och så länge Willie får stanna hos mig, skiljs jag icke från honom. Var icke dåraktig, Rutn; du får ej förstöra dina egna fördelar för det barnets skull; han kan ju få det lika bra hvar som hälst. Att vara hos tant är verkligen icke så illa; och hvem vet, om ej också du kan bli gift, som jag blef det. Vidare talades ej i ämnet, men följande dag, då Miriam skulle fara och Ruth följde henne till stationen, yttrade Miriam: Gör dig qvitt barnet, kära Ruth, och antag tants tillbud; det är ej att förakta, derom kan jag försäkra dig. Hon kommer att göra din fortyn, om du sköter dina kort väl och går in på hennes små infall och löjligheter; och hvarför skulle du icke det? — du får just ingenting annat att göra. Jag talar naturligtvis nu endast i ditt intresse, ehuru jag måste bekänna, att jag med belåtenhet skulle se dig upphöra med ditt nuvarande lif. Det ser så besynnerligt ut i verldens ögon och kommer mig verkligen ibland att blygas. I det samma satte sig bantåget i rörelse, och Miriam vinkade ännu en gång leende ett farväl; men Ruth såg det icke; hon hade redan vändt sig om för att gå hem.