Aftonbladet – 16 december 1874, sida 3

tanlor halva gjort dessa namn tordelakugt h kända för forskningens vänner, och den senare af de båda författarne bär dessutom hedern af den tidskrift, som af Uplands fornminnesförening utgifves. d Det må anses såsom ett lyckligt framsteg . för vår tid på historieforskningens fält, att a mycket göres för att bereda kännedom om enskilda personer från olika tider. Vij erinra oss en tid, då Gijörvell avpet AA zz. z gi ee E r z EJ namnen Pe ngsköld och Stjerna: nu är materialet för vår medelS samladt till fullkomlighet. Det är något öfver ett århundrade, sedan dessa ord fäldes, och huru tänker man nu om samma ämne? Man har ändtligen kommit derhän, att man inser att första regeln för alll. vetenskap heter arbeta, och om också stundom mycket arbete gömmes i det fördolda,a förberedes dock derigenom den historiska lr sanningens slutliga seger. Det myckna ar-4, betet har sålunda gjort till en nödvändighet, ,j att mångfaldiga ter tagits i anspråk för att hvar på sitt håll träda i forskningenslaq tjenst. Det är ock ett lyckligt förhållande, st att det icke gre fordras någon profe nell form, hvarunder arbetet skall bedrifvas, utan en hvar, som vill arbeta, kommen ingården, och det erfordras sålunda ilaq rämsta rummet endast att vas af den al makt, som af alla är den stö Deri ger också en försäkran om forskning tets eget värde. Det arbete, hvarpå syfta, nämligen de nämnda ättartaflorna, är så synbarligen företaget af personer, som de ingifvet egnat sin osparda möda deråt. I är man ser ett verk sådant som detta, och betänker dess vigt och värde för historien, då först inser man huru mycket arbet stt enda blad i historiens tideböcker kr ver. Efter hvarje af de införda ätterna äro mgifna de talrika källor, som blifvit lagda? ill grund för dessa genealogier, och dels! uagalägga till fullo hvilka omfattande und lersökningar föregått arbetets utgifvande.2 Icke blott inoch utländska tryckta böcker5 vf allehanda innehåll hafva skattat dertill,f atan äfven handskrifna samlingar i offentlig ?! och enskild ego. Väl äro många af de ilV föreliggande häfte intagna ätterna för delti leste fullkomligt okända, men andra åter hafva historisk klang. Så meddelas t. ex., atom nakna data, sådana små biografiska teckningar som öfver Charles de Mornay, ! Samuel Pufendorf m. fl, och genom sina många beröringspunkter med så väl den introducerade adelns ättartaflor som den of igtboken kunna iga varande genealogia tabeller, vid de sida, anses i väsentlig mån komplettera våt alt mera rådfråade genealogiska literatur. Arbetets eget1 irde gör det förtjent af allmänhetens uppmuntran och hoppas vi att innan kort få erhålla det samma i fullbordadt skick er Hvad samme författares Svenska Heraldik beträffar, kan på den väl knappast användas den ofta anlitade frasen att den fyller ett!! länge kändt behof, ty att genom den så-?5 dana misstag vid större och mindre anporda nade f ningar för framtiden torde kunna undvikas, som visa okunnighet om t I n i heraldikens första elementer — såsom det! heter i det till förord använda fördelaktiga utlåtande af rikets heraldikus — detta kunna vi väl icke tillerkänna någon högre bety-S delse. Om några festliga transparenter eller J i vapensköldar, hvarmed någon festlokal för h ett eller annat ändamål blifvit dekorerad, f S icke skulle uppfylla de tillstädesvarande, sannolikt få, heraldikernes fordringar, skulle väl näppeligen detta göra behofvet enå! heral handbok kännbart. Den största betydel: detta arbete eger, är en helt annan, nämligen att tjena till ledning vid be-? stämmandet och förklarandet af de vapen, ska forskningen behöfver skärheraldiken med rätta kan iknas till de hjelpvetenskaper, hvilka hiI storien i så stort antal alt mera tager i 0 anspråk. Men utom detta meddelar denna heraldik mången upplysning, som för den bildade allmänheten kan ega intresse. Den heraldiska vetenskapens anor gå långt upp i medeltiden; det var nämligen under Henrik Fågelfängarens tid, som den första kända större tornering hölls i Magdeburg år 935, och ifrån de ceremoniel, som vid dylika torneringar följdes, leda de nu gällande heraldiska reglerna sitt ursprung. I Sverige finna vi spår af slägtvapen redan från början af 1200-talet, men dessa erhöllo ett allmännare bruk, först då konung Magnus Ladulås år 1285 firade i Stockholm sitt ryktbara riddarslag, vid hvilket tillfälle ett storartadt tornerspel blef hållet. Det äldsta svenska sköldebref, hvari vapnet finnes afritadt, utfärdades af konung Erik af Pommern år 1431 för Thord Sandersson, och finnes i facsimile aftryckt i de af Bengt Bergius utgifna Handlingar rörande Nordi ska Historien. Efter att hafva lemnat en öfversigt af heraldikens utveckling i vårt land, meddelar detta arbete förträffliga afbildningar af de svenska dynastiernas vapen, alt ifrån Magnus Ladulås och intill närvarande tid. Såsom prof på sigillen under medeltiden erhåller man likaledes noggranna teckningar af riddaren Nils Abjörnssons (Sparre) vapen från 0-talet samt Sten Stures och Gustaf Erikssons, innan han blef konung. Härpå följa åtskilliga exempel på åldriga vapen, hvilka finnas afbildade på korstolar, dopfuntar, altarskåp, kalkar, m. m. m. m. Äfven omtalas de så kallade sorgfanorna, hvaraf ännu ett stort antal förvaras i många af våra kyrkor, och hvilka buros i höga potentaters liktåg. Bruket af dem var i synnerhet under 1600-talet särdeles allmänt och ansågs vid vissa tillfällen alldeles ound; ligt, hvaraf stundom föranleddes ligheter som att t.ex. vid kungl. rådet grefve Robert Lichtons begr: ng kanslirådet Peringsköld erhöll af konung Karl XI nådig befallning att efter eget val hopsätta för den aflidnes ning 16 anor, ty anor måste-naturligtvis finnas, och det hade blifvit för dyrt att om dem skaffa sig underrättelser från England. Större delen af boken innehåller förklaringar öfver den heraldiska terminologien, belysta med talrika väl utförda träsnnitt, och i slutet meddelas en öfversigt af våra svenska ordnar med tänkvärda citater ur statuterna rörande de dygder, som berättiga till deras erhållande. . Utstyrsel och band äre praktfulla och visa, hvilken lyx numera vill göra sig gällande i typografiens alster. Då första bandet af den ofvan nämnda vapenboken, innehållande svenska adelns grefliga och friherrliga vapen, fullbordades, tillkännagaf de utgifvare, riksheraldik i A. W. Stjernstedt, att många svår härledda i synnerhet af den utländska tryckortens aflägsna läge, nödgade honom att afbryta. dess utgifvande. Det kunde icke annat än je så väl hos prenumeranterne, hvilka önskade bokens fortsättning, som äfven hos en hvar, som ansåg denna vapenbok såsom ett konstverk, att icke den litografiska konsten inom vårt eget land nått den höjd, att dylika praktfulla — afbildningar af vår adels vapensköldar kunde hos oss sjelfveframbringas. Härtill kom att hvad som då publicerats icke var fritt från felaktigheter, uppkomna genom svårigheten att från tryckorten, Disseldorf, erhålla tillräckligt antal korrekturplanscher. Af riddersoch adelsmännens vapensköldar bära äfven de tio första planscherna den utländska litograf-firmans stäm och. sedan är jan Jr TJ JAR fr -— In a on a FJ mbg fn SR mega