Aftonbladet – 16 december 1874, sida 2

höft hela denna tid för att inse sin ställning. Den första, som han meddelade sin plan åt, var Grace, och hon hörde den under tystnad. Hvad hennes husbonde ansåg vara bäst, det var bäst. Ni tar med er Guds välsignelse, master James, sade hon. Och, du Grace? Jag kan just inte se, att ni mindre behöfver mig på det ena stället än på det andra, lydde det buttra svaret. När resa vil? Och dermed var den saken afgjord. En så lång resa var betänklig nog för en så gammal qvinna som Grace Ingles, men en skilsmässa för hela lifvet skulle dock varit svårare för henne. Förberedelserna till resan försiggingo raskt och obemärkt. Grace hyste motvilja mot alt buller och bång och egde sjelf en lycklig förmåga att utföra alla sysslor väl och tyst. Men ehuru hon med nit och omsorg verkstälde sitt arbete, var hennes hjerta tungt vid tanken på att skiljas från miss Ruth och vid föreställningen om, burna ensam hon skulle känna sig, då doktorn och Willie voro borta. Så stor var den hederliga. skotskans bedröfvelse häröfver, att hon slutligen tog mod till sig och talade med sin husbonde: Vill ni ej skicka efter miss Ruth och gossen, master James, så att ni får se dem ännu en gång, innan ni lemnar landet? Det skulle vara en stor tröst för miss Ruth. Det kan jag säga, att er flyttning till främmande land kommer att bli en hård pröfning för henne. Då Grace uttalade den unga flickans namn, såg hon sin herre spritta till och skifta färg. Att Ruth af hela sitt hjerta älskade James Cameron, derom var Grace