Aftonbladet – 16 december 1874, sida 2

bredvid masten en qvinna stå rak och orörlig. Och så klar var den ögonblickliga belysningen, att han2tydligt kunde skönja hennes höjda blickar och det långa, mörka håret, som upplöst vajade för vinden likt en fana och nästa sekund slöt sig omkring hennes gestalt som en likskrud. Ett ögonblicks fasansfull förbidan, och ljuset slocknade. I mörker och tystnad gick båten ett räddande skepp till mötes, och skeppsvraket gick till botten. TJUGOFÖRSTA KAPITLET. Ruth fortsatte sina färder, en gång i veckan, till Russell Square och då äfven sina besök i doktor Camerons arbetsrum. Hon förnekade ej för sig sjelf huru högt värde hon satte på dem, och hvilket intresse de förlänade åt hela hennes lif. Att börja med, vågade hon knappt tala, knappt en gång andas, då hon såg att han var sysselsatt, men en dag kom hon på den tanken att Tråga, om hon ej kunde vara honom till någon nytta. Till hvarje annan person skulle han genast gifvit ett höfligt, men nekande svar, men Ruth bad så ödmjukt och hennes blick var så vältalig. Jag vet, att jag skulle kunna hjelpa er med något, om ni blott ville anförtro mig det, tillade hon. Och han anförtrodde henne — först endast obetydliga göromål, men sedermera, div han började inse hennes duglighet, gaf han hennes sysselsättning af större vigt: hon kopierade bref och manuskript, uppsökte länge saknade papper, sorterade och ordnade andra, Alt detta verkstälde Ruth med en snabbhet i uppfattning och en noggrannhet, som hos honom väckte både öfverraskning och bifall. Mycken tack fick hon ej; ibland ingen alls,