Aftonbladet – 16 december 1874, sida 2

Om det var fallet, som döfvade honom, eller om hans mod och själsnärvaro, hvilka stått honom bi hela tiden, nu på en gång gåfvo vika, är svårt att säga; det vissa är, att han icke gjorde något försök att resa sig upp. Hans hufvud nedsjönk mot bröstet, armarne föllo tungt nedåt hans sidor. Detta var icke första gången, som han hade sett döden i ögat, men aldrig förr hade dödsfaran kufvat hans mod. Miss Drugh var emellertid i säkerhet. Hon hade kommit i båten, och den var redan aflägsnad från det sjunkande skeppsvraket, der döden skulle finna honom på hans post. — — — Hvad var det för ett ljud, som nådde hans öra? Plats för en till! Kapten, kapten! Det var Jervas, som kallade på honom, som återväckte hoppet om lifvet, då han trodde att alt var förbi. Ropet ljöd mera aflägset än nyss, ty båten fördes bort af vind och våg, men hvad gjorde det? Med återväckt hopp kom äfven nytt mod, ny kraft. Han sprang upp, tog ett språng öfver den gapande remnan i däcket, och med ett rop till svar kastade han sig i hafvet. Nu fruktade han icke för, att hans krafter ej skulle stå bi; alt, hvad han behöfde, var en skymt af ljus för att se hvar båten låg; kunde han blott skönja den, var han räddad — några kraftiga rörelser med armarne;och han skulle befinna sig vid sidan af båten. Midt under det djupa mörkret flammade elden åter upp för ett ögonblick. Så kort denna stund än var, var den dock tillräcklig för att så väl båten som skeppsvraket skulle framstå i klar belysning. Kapten Elliot, som höll blicken fäst på den förstnämnda, såg den hjelpande handen utsträckt mot sig och visste, att han var räddad. Jervas,som i det samma kastade em sista blick på sitt kära fartyg, Säkerheten, såg på dess däck