Aftonbladet – 15 december 1874, sida 2

Nu trängde sig alla fram med en våldsamhet, som blott kan finnas hos förtviflade menniskor, hvilkas enda hopp om räddning ligger i en hastig flykt. Alla passioner, som en sådan stund förmår framkalla, framstodo i skärande kontrast: sjelfviskhet och hängifvenhet, kärlek till nästan och kärlek till sig sjelf. Rädda mig! ropade en. Rädda dem, somäro mig dyrbarareän jag sjelf! hördes en annan. En mor lutade sig öfver relingen och nästan kastade ned sitt barn i armarna på dem, som redan voro i båten; en man sköt fram sin hustru, trots hennes böner att få stanna hos honom. Der sågs en son med sin ena starka arm stödja sin blinde, gamle far, medan han med den andra armen trängde åt sidan alla, som voro i vägen... Båtarna voro fulla; en hade redan begifvit sig af. Huru det kunnat lyckas kapten Elliot att få ned alla menniskor i dem, utan att de trampat ihjäl hvarandra eller i vansinne störtat sig i hafvet för att undkomma den förtärande hettan, det visste endast han och den unga, bleka qvinna, hvilken troget stått vid hans sida och hjelpt honom, såsom ingen annan skulle förmått göra det. Nu var sista båten full, så packad med folk, att ingen plats tycktes vara öfrig, då ett rop ljöd derifrån: Rum för en till! Kapten Elliot visste, att uppmaningen var till honom, att alla nu voro i säkerhet och att intet för honom återstod mera än att rädda sig sjelf. Han hade gjort sin pligt; fartyget var förloradt, men folket åtminstone räddadt; han tänkte på hustru och barn och beredde sig att springa ned i båten. Ännu en gång kastade han en blick öfver det stolta skeppet, som snart skulle neddragas i djupet. Himlen vare lofyad, att ingen