Aftonbladet – 15 december 1874, sida 2

virring, det fasta modet hos ra, den besinningslösa förtviflan hos andra? Kaptenens röst ljöd skarp och klar; besättningen lydde promt och tyst hans kommando; intet, som kunde göras, uraktläts; blott en sak hindrade och förvirrade de raska sjömännen: qvinnornas skrik och vilda förtviflan. Vill ingen hindra dem från att trängas omkring mig, från att hänga sig fast vid mina der? Vill ingen söka förmå dem att tiga? hördes kaptenens röst, Jag vill det. Kapten Elliot visste hvem som hade talat, och en känsla af trygghet för, att hon skulle lyckas, intog honom. Rädda oss! rädda oss! skreko mödrarna och trängde sig omkring honom med sina barn. Hur kan han rädda er, då ni skocka er intill honom så hårdt, att han ej förmår röra sig? Släpp honom lös, annars äro både ni och edra barn förlorade. Caroline gick från den ena till den andra, förebrående, lugnande, hoppgifvande. De lyssnade ovillkorligt på hennes röst; de samlade sig omkring henne, de lydde och följde henne. Kaptenen var åter fri och kunde vara verksam för deras räddning. Alt möjligt gjordes också för räddningen, men lågorna fortforo att höja sig, att sprida ig. Skeppet läcker! Det var Jervas, som hviskade dessa förfärande ord i kaptenens öra. Folket väntade på vidare order. En hemsk tystnad, ett dödslikt lugn hade följt på det stormande uppträdet nyss. Denna tystnad var enhällig, instinktmässig, af knappt fem sekunders varaktighet, men mera gripande än de vildaste klagrop. Den afbröts genom orden: Till båtarna !