Aftonbladet – 15 december 1874, sida 2

Endast två pergoner funnos qvar på däck, Jervas, som alideles försvunnit under den presenning han dragit öfver hufvudet, och denna ensliga gestalt, som vid fartygets motsatta sida satt och lutade sig mot dess reling. För Caroline hade sista kapitlet i hennes lif börjat; dess namn var ånger, dess slut grafven. MHädanefter skulle hennes tillvaro förblifva fri från passioner och känslor. Hon skulle tillbringa sin tid i hospital, fängelser, sjukbus, bland Jaster, smuts och fattigdom; det skulle bli ett lif af nytta. Hon hade redan börjat det samma; hon visste hurudant det var. Menniskor skulle välsigna henne och säga, ett nu hade hon vuvpit den enda sällhet, som vore möjlig. Skulle detta lif tillfredsställa äfven henne? Flere gånger hade hon gjort sig sjelf denna fråga, men svaret hade icke ännu kommit. Skulle det nbgonsin komma? Och skeppet gick vidare och mörkret omkring henne blef alt djupare. Intet ljus, intet ljud, utom vågornas brus emot kölev. O, att det funnes ett ljus i det mörker, en röst i den ödslighet, som slöto sig alt trängre omkring henne! Ett ljus!ettljud! Drömde hon, eller hade svaret kommit? Aldrig fiammade ett klarare ljus, aldrig ljöd ett vildare rop än nu: Eld! eld! Detta rop väckte kaptenen ur hans drömmar om en snabb och lycklig resa; ban sprang upp, var i ögonblicket klädd och uppe på däck. Han var den förste; förut fuonos der Jervas och den unga qvinna, som först hade varseblifvit faran och ropat på hjelp. Ett skepp i brand och detta under nattens mörker, hvem mäktar skildra ett sådant skådespel: dess vilda förskräckelse och för