Aftonbladet – 15 december 1874, sida 2

Jag önskar, att jag kunde öfvertala henne latt gå ned och lägga sig. I I det samma rörde hon på sig; den höjda blicken sänktes; han såg henne trycka sina hopknäppta händer mot sitt bröst och derefter låta dem sjunka nedåt sidorna; hela hennes kropp skakades af en rysning; derefter kom hon med långsamma, afmätta steg, lik en sömnpgåvgerska, med sänkta blickar, blek och tyst, fram till honom. Hon skulle, utan att observera kaptenen, gått honom förbi, om hav icke med atsigt stält sin bredaxlade gestalt i vägen för henne, God afton, yttrade hon sakta och ämnade gå vidare. Ursäkta mig, miss, men det blir sent och vinden blåser hårdt nordan. Det är icke väder för er att vara uppe längre; skulle ni ej vilja gå ned? Ni bör verkligen göra det. Bör jag det? svarade hon tankspridd; då hon observerade hans min at verkligt deltagande, tillade hon leende: Ja, ni har rätt; det är verkligen kallt; su känner jag det. Jag skall erart gå ned. Kaptenen kände sig färdig att tacka bhecne, som om hon hade visat honom en verklig ynnest. Han dröjde ännu på däck en half timme, med föresats att först se benze hafva gått ned, innan han gick sjelf, men en så oemotståndlig sömnsjuka öfverföll honom, att han ej kunde hålla ögonen öppna, utan begaf sig ned för att i sin koj söka hvila, Timme efter timme förgick; alt djupare blefvo tystnaden och mörkret. Ingen måne lyste nu längre, inga stjernor, intet ljus. De enda ljud, som förnummos, voro vågorna, som bröto sig emot fartyget, och vindens tjut i tacklingen.