Aftonbladet – 14 december 1874, sida 2

Det fans ingen tvekan, ingen darrning i hennes röst; det var icke alldeles så, hon skulle talat för tre år sedan, men hvad som då hade varit, var nu förbi! Hade hennes kind varlt mindra blek, hennes ord mindre lugna, hennes röst mindre stadig, skulle Cyril troligen handlat som hvar och en anran tillbedjare i ett sådant ögonblick; nu blickade han blott sorgset på henne och skakade på hufvudet. Du är mycket god, Mary, men det kan icke, det bör icke ske. Jo, det kan och bör ske. Tag mitt ja, Cyril; jag hör dig ju redan till; du kallade mig ju förr alltid för din hustru. Älskade Mary! var alt hvad han först kunde säga; efter en stund tillade han: Älskar du mig då ännu? Mycket! Mer än hela den öfriga verl den. . Hon stod ännu bakom honom, med handen på hans axel; djupt rörd såg han upp i hennes ansigte: Jag förtjenar icke att ega din kärlek, men jag vill försöka att göra mig värd den samma. Och då han såg huru vänliga och förtröstansfulla hennes blickar voro, tillade han med något af sin forna liflighet och värma: Jag skall bli den värdig! Ja, Cyril, jag tror, jag är: viss att du skall det. Hon räckte honom sin hand; Cyril höll den hårdt slaten i sin och tryckte pannan emot den, Med sin lediga hand strök hon sakta hans bruna, lockiga hår, ej längre så rikt och glänsande som fordom och salt för tidigt gråsprängdt. Stackars Cyril! Hennes hand gled ned från hans hufvud och lade sig kring hans hals, Älskade Cyril! I utbytet af detta