henne hjelpa honom att blifva god. Hon hade väl en gång hoppats, att det var han, som skulle hjelpa henne att blifva det, men nej — Mary ville icke tillåta sina tankar att å nyo falla in i den riktningen. Han var väl icke hvad hon hade trott honom vara, men han var likväl alltid hennes Cyril, och han skulle icke gå ensam och med krossadt hjerta genom lifvet, utan nägon som kunde göra honom lycklig. En sak var likväl nödvändig. Skulle hon bli Cyrils bustru, måste alt vara klart och uppenbaradt dem emellan: hon måste få kännedom om hans förflutna lif, dessa bedröfliga, flydda år, hvilka han sade sig med all deras skuld vilja sänka ned i hafvets djup. Något kände hon redan, mera gissade hon sig till, men af hans egna läppar skulle hon emottaga bekännelsen. Med detta beslut reste hon sig upp och hennes ansigte återtog sitt lugna, ljusa, bestämda uttryck. Hon såg på sin klocka; ännu var det ej så sent, kanske hade Cyril icke gått till hvila. Hon gick ut i förstugan; gasen var släckt och alt var tyst; vid förmaksdörren stannade hon: intet ljud hördes. Cyril har redan gått till sitt rum, tänkte hon och öppnade varsamt dörren, öfvertygad att hon skulle finna rummet tomt. Men Cyril satt der ännu, i samma ställning som då hon lemnade honom, blott att han lagt sina armar fönsterposten och hvilade hufvudet mot dem. Han rörde sig ej, då Mary kom in — icke förr än hon kom ända fram till honom och lade handen på hans axel; då upplyfte han häftigt hufvudet. Jag har kommit för att säga dig, att. jag vill gifta mig med dig och bjelpa dig att bli lycklig och god.