Aftonbladet – 14 december 1874, sida 2

tig och uppretad? — emedan Cyril sagt att han älskade henne, emedan han bedt henne bli hans hustru? Dessa ord, som hon fordom längtat att få höra, dem hade hon nu hört i verkligheten från Cyrils egna läppar. Ack, hvad skall jag göra? utbrast hon och vred sina händer; hvart hon vände sina blickar, såg hon endast sorg framför sig. Hvilken sjelfuppoffring att lemna de kära i hemmet och sjelfva detta hem — för hvad? Mörkt och tungt reste sig framför hennes själ det lif, som hon en gång tänkt sig såsom ett jordiskt paradis, Under alla år, då kärleken till Cyril upptog hela hennes själ, hade hon aldrig tänkt på sig sjelf, stackars varmbjertade, dåraktiga barn! Nu gjorde hon det. Ack, Cyril, hvarför tog du mig ej till din hustru, då din kärlek skulle gjort mig så lycklig, då jag gerna skulle följt dig hvart som hälst, i glädje och i sorg, i lif och i död ? Hon sjönk ned på sina knän och gömde ansigtet emot stolen samt började bittert gråta. Intet hörbart svar nådde Mary, ej häller väntade hon något; hon visste att det var af sitt eget hjerta, hon hade att begära råd i detta det vigtigaste ögonblicket af hennes lif. Efter en stund kunde hon tänka mera Ingnt; hon kände, att tvänne lifs lycka eller olycka berodde af hennes beslut. Hon åsidosatte älla beräkningar på egen fördel och tänkte blott på Cyril och på hvad som för honom var bäst. Sedan hon beslutit detta, bur lätt var ej alt det öfriga! Hur dåraktig hade hon ej varit, då hon känt sig villrådig! Om hon blott hade att tänka på hans väl, sä hadehan ju sjelf beslutit för henne. Han hade sagt, att enda möjligketen för honom att finna sällheten var, att bon blef hans hustru. Han hade bedt