Aftonbladet – 12 december 1874, sida 3

kläder falla ned och satt derefter naken ända till midjan. Enligt bruket stoppade han sina ärmar omsorgsfullt under knäna och fäste dem der för att förhindra, att han i dödskampen skulle falla baklänges. Ty en japansk adelsman måste, när han dör, alltid falla framåt. Beslutsamt och med säker hand fattade han derefter den fram för honom liggande dolken. Han betraktade bonom andaktsfullt jag skulle nästan vilja säga med längtan och kärleksfulla blickar. För ett ögonblick tycktes han för sista gången samla sina tankar, derpå stötte han in dolken strax nedanför bröstet på venstra sidan djupt in i lifvet, trädde honom långsamt igenom ända till högra gidan, gaf honom, i det han vred omkring honom i det sgapande såret, en liten knyck uppåt. Under denna pinsamma och gripande operation rörde sig icke en muskel i hans ansigte. När han drog ut dolken, böjde han sig framåt och sträckte ut halsen; dervid flög för första gången ett uttryck af smärta öf. ver hans ansigte, men han gaf intet ijud ifrån sig. I detta ögonblick sprang kaishakan, som, alt jämt nedhukad vid hans sida, hade skarpt iskttagit alla hans rörel ser, upp och svängde sitt svärd en sekund i lofien. Derpå kom en blixt, en tung, dof, hemsk stöt och ett dunsands fall. Med eit enda hugg hade hutvnodet blifvit skildt från kroppen. Ea dödstystnad följde, blott afbruten af blodets vidriga frusande, då det droppade ut ur den liflösa, framför oss liggande ma-sa, som pyss förnt hade varit en tapper, ridderlig man. Det var rysligt! Koishakuw2 gjorde en djup bugning, aftorkade sitt svärd med ett härtill i beredskap häilet papper cch drog sig tillbaka från tribuner. Den besudlade dolken bars