Aftonbladet – 12 december 1874, sida 3

frågor, hvilket vi besvarade med nej. Efter ytterligare en stunds väntan inbjödes vi att följa de japanska vitnena in i hordo eller templets bufvudsal, der ceremonien skulle försiggå. Det var en storartad anblick, En stor sal med högt tak, som uppbars af pelare af mörkt träslag. Från taket hängde en stor mängd af dessa förgylda lampor och andra prydnader, som äro egra för de budd histiska templen. Framför högaltaret, der golfvet var upphöjdt tre eller fyra tum till ett slags låg tribua och betäckt med vackra, hvita mattor, låg ett groft ylletäcke af skarlakansröd filt utbreåt. Långa, brinnande vaxljus, som på regelbundna afständ voro stälda rundt omkrisg, gåfvo från sig ett svagt, hemlighetsfuilt sken. som var tillräckligt, för att man skulle kunna se alt hvad som tilldrog sig. De sju japanerne togo plats på venstra sidan om det upphöjda golfvet, de sju främlingarne på den högra. För öt. rigt var ingen till städes. Efter några ögonblicks ängslig väntan inträdde en dömde, Taki Zerzaburo, i sslen, en kraftfull man, 32 är gammal, med ädel min — hö!jd i sin högtidsdrägt med de egna lärftssnibbar, som bäras af japanerna vid högtidliga tillfällen. Han åtföljdes at sin kaishaku och at tre officerare hvilka buro krigsmanteln med guldbrederad bräm. Or det kaishaku bar icke alldeles samma betydelse som skerprättare hos oss. Den befattning, som betecknas dermed, tillkommer en adelsman och utföres ofta af en vän eller slägting till äen dömde, och förhällandet mellan dem båda är icke så mycket bö delns förhållande till offret, utan snarare sekundaniens till duellanten. I värt fall var kaishakw en elev af Tski Zenzaburo och hade at den sistovämndes vänner biitvit Vald för sin stora rkicklighet att handtera