Aftonbladet – 11 december 1874, sida 2

måste man först kunna hysa aktning för sig sjelf. Men hur kan man hos sig sjelf hysa aktning för hvad man hos andra skulle förakta och klandra? Om jag hörde talas om en kyrkans tjenare, som under flers år fortaått på bedräglighetens och lögnens väg, vanärat sitt kall och sitt namn ... Håll upp, Cyril! Hur kan du tala så? Det är förskräckligt, det är syndigt. Och Mary gömde sitt ansigte i händeraa för att dölja blygselns rodnad och de harmens tårar, som fylde hennes ögon. Hade Cyril vetat, huru sögå ömhet denna stund fans i den unga filekans hjerta, skulle han väl knacpast just nu gjort henne en förklaring, Den unge mannen egde i sällsynt hög grad makt öfver ordet och kunde, då han ville, vara vältalig. Flere gårger, under det han talade, inföll Mary med hät tiga gensägelser, men han lät icke hindra sig att tala till slut. Han sade henne, ått han älskade och högaktade henne, att at henne berodde all möjlighet för honom att finna lycka i lifvet; att med hennes stöd fruktade han iske för framtiden; han beskrof denna framtid såsom full af stfängt arbete, sjsliuppoffring och hängifven verksamhet för den heliga sak, hvars tjenare han var, och ban bad henne, vid minnet af deras barndomsvänskap, att taga honom, felaktig som han varit, och göra honom god och lyeklig. . Da är icke den första qvinna, jag har älskat. Gifve Gud, att du det vorel Jag. skulle då varit dig mera värdig. Men alt är dock ej förloradt, älskade Mary; du sade en gång att du ville bli min hustru; är det gamla löftot alldeles förgätet ?