Aftonbladet – 11 december 1874, sida 2

Det är icke, eller bör icke vara, någon fråga om, hvad är bäst för mig, utan om hvad som är bäst för: andra. Du har således beslutit dig för den andra platsen ? inföll Mary hastigt. Ja, der finnes strängt arbete, laster att strida mot, fattigdom att lindra, Mitt lif skall der bli gagnellgt, och det är den enda framgång, som är värd att söka. Jag vet att så är förhållandet, ty jag har sjelf en tid fört ett härdt och sträfsamt lif, och då jag ser tillbaka derpå och jämför det med hvad som sedan kom, ser jag, att jag då var lycklig, Kan jag åter bli detta? Mary, hjelp mig du att bli god, att göra min pligt, att vara mitt kall trogen. Jag — skall jag hjolpa dig att göra din pligt? Den ton af likgiltig förvåving, hvarmed Mary yttrade dessa ord, häjdade den bekännelse, Cyril redan lade på sina läppar. En lång tystnad uppstod. Mary förstod, att han var ledsen, hon klappade honom på handen med en äldre systers välvilja och yttrade uppmuntrande: Inte bör du vara eå orolig, Cyril; jag är säker på att det skall gå dig mycket väl. Du är änou ej riktigt stark efter sjukdomen, men blir du endast det, ekall alt synas helt annorlunda. Men du får icke taga dylika, dystra tankar med dig till vårt lemna qvar här. Du har rätt, Mary; jag skallsänka dem ned till hafsbottnen och icke blott dem, utan äfven alt hvad som varit deras upphof. och jag har gifvit mig sjelf ett högtidligt löfte, att då jag tillträdt mitt nya ämbete, jag aldrig mera, ej ens i mina tankar, skall äterkomma dertill. Det gläder mig mycket, Öyril. Jag kan icke tåla att höra dig tala om dig sjelf, eåsom du ibland, gör det. Vår far säger alltid, att vill man ega andras aktning, Hela mitt förflutna lif skall jag lemna efter . mig; att grubbla deröfver tjenar till intet, hem; kom väl i håg, att dem måzgtedul