Aftonbladet – 11 december 1874, sida 2

des, då hon såg det besynnerliga uttrycket i hans ansigte. Mår du ej väl, Cyril? frågade hon oroligt. Ack, Mary!utbrast han med smärta i rösten, utan att fästa sig vid hennes fråga; hvarför kunna vi ej tillintetgöra de senaste fyra åren och åter befinna oss i glädjens och lyckans dagar? Men du har intet att sörja öfver, intet att utplåna; du är lika god, oskyldig och lycklig som då, under det jag deremot är så förändrad. Visste hon icke det förut? Hon drog sin hand ur hans och rynkade lätt pannan, då hon svarade: E Det tjenar till intet att tala om att gå tillbaka; alt, hvad du nu har att göra, är att gå framät. t Och det viil jag med Guds hjelp äfven göra, utbrast Cyril med hänförelse. Derefter började han meddela Mary sina planer för framtiden, och hon lyssnade: luga och uppmärksam, men icke zom fordom med rod: nande kinder och tindrande ögon, ty hänförelsen var länge sedan förbi; Cyril sade henne, att han nyligen fått kallelse till två särskilda församlingar: den ena en mycket besökt, elegant badort, der han tillfälligtvis predikat och blifvit höjd till skyarna; den andra i en stor fabriksstad, der mycken fattigdom, låstbarhet ooh okunnighet horskade och der således läraren var vida mera behöflig än predikanten. Och för hvilkendera platzen har du bestämt dig? frågade Mary; för den förra, gissar jag ; den skulle vara så mycket angenämare och dessutom bättre för dia helsa, och på samma gång för dina utsigter för framtiden, Cyril rodnade; med dessa skäl hade han sökt intala sig sjelf, att det, som syntes behbagligast, äfven vore bäst. Kampen mellan pligt och böjelse hade varit både långvarig och hård, och hade det ej varit för doktor Camerons ord, vid hvilka han höll sig fast, skulle han ej haft styrka att svara som pu;