Aftonbladet – 10 december 1874, sida 2

Huru nu, Mary, hvad är på färde? Du ser ut, alldeles som om du sett ett spöke. Nej, inte just det, men — bara — ett par gamla vänner till dig. Cyril spratt till och blef blek; han hade icke ännu besegrat sin nervösa fruktan för att sammanträffa med nägon bekant från den orda, förflutna tiden. Gamla vän: ner till mig, här nere vid kusten — mrs Leigh?Nej — inte precist, endast hennes nigcs, miss Edges... Nej, jag menar mrs Hart well. Mrs Hartwell, åb, det är omöjligt! Ett sådant litet fiskläge, som detta, skulle omöjligt kunna anstå en så elegant dam; du måste visst misstagit dig, Mary? Nej, det kan jag försäkra dig. Jag kände mycket väl igen henne; hon är sig ganska Jlik, blott något fetare och mera präktigt klädd. Var hon ensam? Nej, i sällskap med ett annat, ungt fruntimmer, ej så stort och så vackert, men ändå mycket likt henne, i synnerhet då hon log — kanske en syster? Kanske det. Sågo de dig? Jag vet icke; jag gick in i en bod, ty jag tänkte, att du kanske ej önskade — ait du ieke ville... Tack, Mary lillal På eftermiddagen, som var mer än vanligt varm, hade Cyril slumrat in i sin länstol och Mary gått upp till sitt rum för att skrifva till sin fostermor, då ett högljudt knackande hördes på porten. Hon fäste först ingen vigt dervid, säker som hon var att ingen gäst kunde ämna sig till dem — då hon hastigt erinrade sig mötet på förmiddagen, Mr Hartwell och hans fru