ord bättre och lyckligare i Marys närhet. Han sade icke ens till sig sjelf, att han äl skade henne; Mary var så olik de qvinnor, som Cyril älskat — den ena med poetens svärmeri, den andra med vanvettets yra, men var hon länge borta ifrån honom, blef han orolig och nedstämd. , Hvad Mary angår, misstänkte hon ej för ett ögonblick denna förändring i hans känslor, hvilken i alla fall försiggått så små ningom, att han till och med sjelf bedrog sig på den samma. Att ännu en gång kärlek kunde uppstå mellan henne och Cyril, ansåg hon som en omöjlighet. Båda hade älskat, och för båda var lifvets roman slut, Det föll henve aldrig in, att han kunde älskat någon annan qvinna än denna enda, på hvilken han en gäng hade sett med blic kar så fulla af stum tillbedjan. Och denna fullständiga omedvetenhet på ena sidan var hvad som gjorde deras umgänge så obesväradt, ehuru så förtroligt. Aldrig kunde nu en blick af honom framkalla högre rodnad på Marys friska kinder, aldrig något yttrande af honom komma hennes hjerta att klappa, såsom hans blotta uttalande af hennes namn fordom hade förmått. Då hon såg hans biick fäst på hennes, nickade hon vänligt och log, inom sig undrande hvad han stirrade så på. Ait Cyril smånisgom återtog den gamla, förtroliga tonen, föreföll henne som det naturli gaste i verlden, så som hon hade vårdat honom under sjukdomen, och då han nu ej hade något annat sällskap än hennes. Ena dag, då Mary varit ute och gjort in köp, gick hon fram till Cyrils stol och stod der alldeles stilla, liksom hon haft nå got att säga, men icke rätt visste huru hon skulle finna rätta orden,