Aftonbladet – 9 december 1874, sida 2

än till solen, så gälde det förnämligast att kunna mäta deras afstånd. Dessa tre pla neter äro: Merkurius, Venus och Mars. Merkurius och Venus beskrifva mindre kretsar omkring solen än jorden. Som deras banor icke synnerligen mycket afvika från jordbanans plan, komma de mycket ofta att stå så, att de äro betydligt närmare till jorden än till solen. Planeten Mars löper väl i en större krets omkring solen än jorden, men under dess omlopp händer det, att den är nära tre gånger närmare till jorden än till solen. Vore man nu i stånd att mäta dessa tre planeters afstånd från jorden på hvilken tid som hälst, så skulle man, enligt den Keplerska lagen, äfven känna solens afstånd. Men ty värr äro äfven dessa afstånd alt för stora för att kunna noggrant bestämmas från jorden, eller riktigare uttryckt: jordklotets diameter är mycket för liten för att med våra observationsemedel kunna bilda en tillräckligt ster bas för den triangel, hvars spets ligger i någon af de nämnda planeterna. Alla andra planeter, hvilka äro ännu mer aflägsna från jorden än solen, äro naturligtvis ännn mindre användbara för upp giftens lösning, Så stodo sakerna, då den berömde engelske astronomen Halley kom på tanken att söka på annat sätt nå det eftersträfvade målet, Planeteröa Merkurius och Venus vandra nämligen i en sådan bana, att de stundom komma precis mellan jorden och golen, I sådana ögonblick ser man redan med vanliga tuber planeten såsom en svart punkt vandra långsamt gecom den ljusa solskifvan. Hvad angår Merkurius, som redan på 88 dagar fullbordar sitt kretslopp och hvarje 116:de dag ungefär befinner sig mellan jorden och solen, så inträffar hans direkta genomgång ofta nog. Vi ha upplefvat sådana genomgångar af Merkurius genom solskifvan i November 1861 och 1868, och i detta århundrade skola ytterligare fyra sådana genomgångar förefalla — åren 1878, 1881, 1891 och 1894, Men beträftan