Aftonbladet – 7 december 1874, sida 3

Nnhettnene rensat — Mindre teaterns senaste nyhet. Löjt namten och hans kalfaktor, tvåaktsoperett med från franskan :bearbetad text af E. Wallmark samt musik af F.v. Heland, blef i lördags särdeles gynnsamt mottagen af sn falrik och animerad publik. Såsom ton: skapelse utmärkes stycket af friskhet och behag. De många anslående melodierna kh : För : framstå icke genom synnerlig originalitet, men de äro osökta och bj tliga och erinra, utan imitation, genom sitt skaplytne om andan hos den franska operetten i början af detta ärhundrade. Åtskilliga ensembler förete en ganska färgrik situationsmålving, på samma gång som väl arbetad stroktur, och bland soli äro i synnerhet Gastons och Champagnes presentationsnummer bäde vackra och karakteristiska. I andra akten, som är sin föregångare något underlägsen, ingår emellertid en särdeles behaglig erotisk duett, äfvensom den skalkaktiga Toinon der har fått rätt töcka kupletter sig anförttodda. Minst lycklig är kompositören, då han närmar sig arian och j allmänhet den mera grandioza konstformen. Orkesterarrangemanget vitnar om smak och finess och hedrar hr J. A. Andersson, som verkstält det samma. Jämfördt med ett tidigare samarbete af hrr Wallmark och v. Heland, röjer deras nya gemensamma konstverk ett betydande steg framåt. Libretton, som alt igenom är ganska underbällande och någon gång burleskt qvick, förlänar tacksamma nppgifter åt fröken Fridorff (Henriette), fru M. Bergström (Toinos) samt hrr Warberg (!öjtnanten) och Bergström (kalfaktors), hvilka artister, enkannerligen de två sistnämnda, ofta framkallade lifliga bifallsyttringar. Markis de Floreville visade sig deremot i alla hänseenden mindre väl lottad. Efter operettens slut inropades så väl innehafvarne af de mera framstående rolerna som äfven författaren och kompositören. hvilka emellertid icke personligen mottogo publikens tacksamhetsprof. E. B. ——LKV