Aftonbladet – 5 december 1874, sida 2

ee Sn t STOCKHOLH den 5 Dec. ) I sitt gårdagsnummer har N. D. Alle-l anda dels lemnat plats för en insändares Då samma gång ondsinta och enfaldiga anrepp mot utgifvaren af Svensk Tidskrift, lels i den af gammalt väl bekanta ton, som ri hade trott vara på väg att försvinna, ötverfallit oss med otidigheter, emedan vi iristat yttra oss om det långa uppskofvet med riksarkivariebefattningens tillsättning. N. D. Allehanda kallar projektet om hr Wennerbergs förflyttning till riksarkivet för cn ful insinuation, Härtill svaras, att vi ej framkommit med någon insinuation, och för att i den delen undanrödja hvarje skymt at tvetydighet, uppgifva vi härmed uttryckligen och på det bestämlaste att sagda förflyttning varit allvarsamt ifrigasatt, att man, till bemötande af invändningar mot en slik åtgärd, haft följande tvänne svar till hands, det ena att riksarkivet väl ej genom detta chefskap kan komma att sitta värre emellan, än ecklesiastikdepartementet redan några år gjort, det andra att man nödvändigtvis måste på ett eller annat sätt finna en reträttplats åt nu varande chefen för nämnda departement, Visst och sant är det, att i denna sak förekommer någonting mycket fult. Men det fula är sjelfva förslaget om riksarkivarie-befattningens upplåtande såsom förgörjningsplats eller pensionsrum åt hr Wennerberg. När vi fäst uppmärksamheten å detta otillständiga förslags tillvaro, så ha vi deremot handlat vår publicistiska pligt likmätigt, och vi skola derför ej upphöra att, om så bshöfves, fortfarande kasta ett hämnande ljus öfver dessa mörka intriger. Är förslaget redan öfvergifvet, så gläder det oss, men det har existerat, hvarom sä kerligen N. D. Allehanda utan svårighet kan förvissa sig. I sak har N. D. Allehanda intet annat att andraga, än att frågan om en instruktion för riksarkivet är orsaken till dröjsmålet, alldenstund instruktionens antagande bör föregå utnämnandet at chef för verket. ter igen ett genialiskt påhitt! K. m:t skulle, kan tänka, plötsligen hafva blifvit gripen af en sådan ifver för iustruktioners anskaffande åt de verk och inrättningar, der sådana saknas eller äro föråldrade, att dess förinnan några chefer ej komma att vid inträffande ledighet tillsättas! Hvarför detta förfarande skulle vara lämpligt., såsom N. D. Allehanda förmenar, äro vi ej nog lycklige att förstå, men deremot ha vi mycket kiart för oss, att det af N. D. Alleh. anförda skälet för dröjsmål icke duger. Se dan år 1866, d. v. s. under ätta års tid, har k. m:t längmodigt väntat på fullgörandet a! den öfverståthållaren meddelade befallning att inkomma med förslag till ny instruktion för öfverståthållare-ämbetet. Förre in nehafvaren af detta ämbete brydde sig icke om k. m:ts befallning, men häraf lät sig k. m:t ingalunda afbållas att nämna py öfver. ståthållare i hr Bildts ställe. År 1841den 20 Mars ingingo rikets ständer till k. mt med anhållan om utarbetande af nyttregle mente för myntoch kontrollverket. Trots det trängande behofvet, hvarom riksdager och statsrevisionen oupphörligt påmint, har k. m:t i några och trettio år haft det tåla modet att lemna nämnda verk utan tidsen ligt reglemente. Jämför man nu öfverståt hållare-ämbetet samt myntoch kontroil verket å ena sidan med riksarkivet å der andra, så lär det, vid företa blick å de för ras och det senares natur och beskaffenhet lätt springa i ögonen, att kbehofvet af in struktion för de förre är vida större, är för det senare. Tilläggom, att de bestäm melger i 1809 årg kansli-ordning, som ut göra riksarkivets instruktion, om än otill räckliga, dock kunna någorlunda tillämpas medan 1791 års instruktion för öfverståt hållare-ämbetet näppeligen innehåller er rad, som numera eger någon tillämplig be tydelse. I För öfrigt må erinras att, hur önskvär en ny och tidsenlig instruktion för riks arkivet må vara, man ej med en sådan al lena eller ens hufvudsakligen hjelper upj I denna institution, Här, som så ofta eljest gäller raka motsatsen till den beryktad satsen: measures, not men, Hvad framfö alt göres behof, är en person — hvad v kallat rätte mannen på rätta platsen — icke ett stycke, papper. I Detta om den föregifna vigten af at först och främst få en ny instruktion. Dett är icke uppskofvets verkliga anledning, de är en förevändning, och talet om instruk tionen påminner oss derför om konung Hen rik IV:s ord till sonen: Din önskan, Henrik, var den tankens fader. N. D. Allehanda har funnit lämpligt at orda om, huruledeg vi låtit förmå oss at I nedskrifva, hvad tidningen behagar kalla e insinuation. Allehandas utgifvare vet myc ket väl, att vi icke låta förmå oss till ar nat, än hvad vi sjelfve finna för godt. On han sjelf följer andra regler — såsom de lär tillåtligt att förmoda, då en dylik be skyllning så lätt och obesväradt halkar öj ver hans läppar — så tillåta vi oas attpå minna honom, att deraf ej följer! skymte: af rätt för honom att döma andra efte sig sjelf.