Aftonbladet – 4 december 1874, sida 3

Ungdomens lekar. Den lindriga vinter, som varit rådande under loppet a? sista veckan, har företstt en och annan profbit på nordiskt folklif. Vi mena ungdomens kälkikning, hvilken pu som alltid hufvudsakligen stimmat i backen vid landtmäterikontoret. Der, som äfven blott för ett ögonblick betraktat barnskaran, som här jublar, har nog märkt huru rosor i en hast blomstra upp i de ungar anleten, hura ögat flammar a! mod och sinnet fylles af glädje. Sådana tecken äro af djup betydelse och kunna icke nog tagas vara uppå i en tid, då allmän klagan förspörjes öfver ungdomens aftagande belsa och lekarnes bortdöende. I synnerhet vore det af vigt, om hufvudstaden, som är så rikt begåfvad med erforderliga vilkor (kälkbackar) och genom sitt exempel så ioflytelserik för hela landet, ville gynna och uppmuntra dessa rent nordiska kroppsöfningar, som icke ha något annat fel än det, att de numera alt för litet äro i brak. ; Den vackra silfvermatta, som vintern nyss bredt ut liksom på försök, torde väl icke för denna gång vara så länge, men tiden är i alla fall inne, då ungdomen bör föja sina skridskor och hålla kälkarna i beredskap, hvarför några ord om sättet attlifva hågen härför också torde vara i sinom tid. Förr, då ungdomen var mera hurtig till lyonet och framför alt friskare till kroppen än nn, var leken allmär, ty den var helt enkelt ett hehof — hvarje öfvermått af helsa och lifskraft tager alliid lekens form för sin yttring, när innohafvaren är ung; den behöfde hvarken inläras eller uppmuntras, utan blott icke förbjudas, för att lefva ett ystert lif. När deremot ungdomen nu genom flere samverkande omständigheter — den mångoch lex-artade undervisning, som gjort sig gällande icke blott i bokliga ämnen, utan i sjelfva kroppsöfningarna, hvilka derjämte hållas i damfyld och qvaf kammarluft; den slappa tukt, som råder i både hem och skola; den lätta tillgången på njutningamedel, som endast borde vara tillåtna för en mera mogen ålder, m. fl. — blifvit undermålig i litskraft och ej mera leker af naturdrift, måste den samma lockas dertill, men detta bör ske med så naturliga medel gom möjligt, och i detta hänseende torde icke något bättre kunna väljas än fri rörelse (af fri vilja) i fria luften, och detta i synnerhet under den kalla årstiden; ty liksom vinterns luft gilver atarkare matiust än sommearns, är ock kroppsrörelsen i den förra af större helsovärde på grund af denna lufts större rikedom på näringsämno. I afseende på sättet att gifva fart åt ungdomens vinterlekar vänder gig tanken helt rzaturligt i första rummet på gymnastiska centralinstitutet, som ju har till uppgift att befrämja nyttiga kreppsöfaingar. Om altså nämnda institut vid lämpligt tillfälle ville låta sina kurs elever (blifvande gymnastiklärare) minst 2 gånger i veckan åka kälkbacke, i stället för den i undervisningsprogrammet bestämda appareljgymna: stiken, så ekuile denna ätgärd väcka mera ande i deras egen wuuadervisning, än hvad der nu förefinnes, den skuile tjena som promeicoria, när de sjeltva blifva lärare, och slutligen skulle detta föredöme af vuxne män mera än något annat redel verka på aunedomens håg att efterlikna. Om institutet dessutom villa låta alla de skolor, som åtnjuta dess undervisning. re gelmässigt föras af sina lärare till kälkbacken, icke blott en och annan gång, atan hvarje dag, som tillfälle dertill erbindes, och i stället för den sohematiska gymnastiken, Ba vore ju detta ett praktiskt steg till målet. Ville institutet på detta sätt visa, att det icke ringaktar kroppsöfningar i fria luften och i öfrigt uppskattar lekens betydelse för uzgdomen, torde rektorerne vid Stockholms skolor säkerligen ieke underlåta att i sin mån befrämja saken dels gevom att bereda tillgång på lämpliga backar (i afseende på afatånd, tidsbestämnirg m. m.), dels och framför alt genom att sjelfva jämte öfrige lärare under stundom infinna sig der. För: delen af sådana besök blefve ömsesidig, ty läraren (den nppmärksamme) skulle få en tydligare bild af sina lärjungars natur och verkliga väsen, hvilka under lek ej döljas af skolsalens förställningskonst, och lärjungen å sin sida skulle glädjas att finna läs rarens anlete fritt från den stränga uppsyn, som ju blott tillhör katedern,