Aftonbladet – 2 december 1874, sida 2

rätt bittra iakttagelser: inom den medicinska verlden var-han en lika stor auktoritet som någonsin; hans råd begärdes, hans omdöme följdes; ännu fortfarande var han en af de största läkare för dagen, hans ryktbarhet hade på intet vis lidit — men hans praktik hade gjort det. En afton, icke långt efter erhållandet at doktor Turgesons bref, hade han besökt en fattig qvinna, hvars barn led af en svår sjukdom. Han tillstyrkte på det bestämdaste att barnet skulle skickas till ett sjukhus, hvars grundläggare och styresman han var; men till hans bestörtning förklarade modern häftigt, i det hon slöt barnet till sitt bröst, att bällre ville hon se det dö i sina armar, än skicka det dit för att förgifvas af en sådan person, som tagit lifvet af sin egen hustru och säkert skulle blifvit kängd, om han ej varit en så hög herre och haft mäktiga vänner och rikedomar. Förskräckt ät. ver det uttryck, göm hon såg i den mans ansigte, hvilken som en räddan e ängel hade kommit till henne i nödens stund, räckte hon, drifven af en mäktig impuls, honom barnet och besvor honom att frälsa dess lit. Han svarade icke strax, icke förr än det mörka molnet åter försvunnit från hans panna, då yttrade han, liksom till svar på sina egna och på samma gång på hennes tankar: by: 2Jag är sycket ledsen; jag akall göra mitt bästa. Då Grace senare på aftonen fann doktorn sysslolös och försjunken i djupa tankar, blef Hon illa till mods. Skulle han åter falla i de förra förderfliga grubblerierna? Med tungt hjerta återvände hon ned i köket, men hennes oro var ogrundad; då hon er timme derefter åter begaf sig till sin herFes arbetsrum, satt hap, träget sysselsatt