Aftonbladet – 2 december 1874, sida 2

nen sjelf efter många svårigheter hade funnit ett hem. Doktor Turgesen var en ansedd läkare i en af Förenta Staternas största städer, men önskade nu till följd at svag helsa draga sig tillbaka ogh föreslog att Cameron skulle öfvertaga hans praktik och ansvarsfulla plats, I slutet af sitt bref skref han: Jag väntar icke att ni nu skall lyssna till mitt anbud, men jag tror att den dag kommer, då vi få se er ibland oss. Jag vet, att så länge ert fädernesland behötver ser, ni ej skall utbyta det mot något annat, men änheten är ofta sin egen värsta fiende, och skulle era landemän handla som andra i alla tidskldrar hafva handlat och vägra att låta er tjena dem, kom då i håg, att ett nytt fädernesland och ett nytt hem här vänta er, att en ny väg till ära och gagn står er öppen bland menniskor, hvilka redan känna er genom era skrifter; och det land, hvars lidanden ni blir behjelplig att lindra, skall snart våra er lika kärt som ert eget fädernesland. kd Detta bref gaf Cameron ämne för många och allvarsamma tankar. Att det slag, som så hårdt drabbat honom, skulle i nägon mån inverka på hans ställning som läkare, var en sak, som aldrig fallit honom in,Men om, såsom hans vän sade, allmän: heten skulle neka honom att hjelpa sig? Han log, det var ett stolt och tryggt leende. Hvar hälst lidande fans att lindra der fans itven Verköamnet vr honom, och han var icke rädd för att börja lifvet på nytt. Ni har rätt, skref han till svar; så länge mitt fädernesland behöfver mig, skall jag stanna. Han beslöt att i hvilket fall som hälst dröja två är i Pagland bu att re I ES vänt ruktan besannades, lemna det för nart nog blef Cameron också i tillfälle att göra