Aftonbladet – 1 december 1874, sida 3

hvarken i detta eller ett annat lif, kunde förlåtas, om jag begick ett sådant brott vid hennes härd, denna härd, der ert barn lekte lyckligt vid hennes knä. Nej, det kunde jag icke göra! Detta dröjsmål räd: dade oss båda. Ruths ord kommo åter och åter med ökad styrka för mina tankar och läto icke förjaga sig. Hon sade, att hällre ville hon veta den vän, som varit benne kärast, dö en grym och reslig död, än i åratal framsläpa ett eländigt lif, qvald al ånger öfver ett hemligt brott. Nu inser jag, att hon hade rätt, och att hvad jag ansett som en grym oförrätt mot min olyck lige far, var hans frälsning. Hvad voro alla hans välgerningar emot er, då man jämför dem med era emot honom? Ni, som räddade honom från det dubbla brottet att låta den oskyldige lida för hvad hon brutit? Och der för har jag hatat och förföljt er. Kan niför låta mig, förblindade, eländiza varstsTi ai för min fars skull förlåta mig, innaan jag går? Ja, gade James Cameron, 2jag förlåte er obetingadt och frivilligt, gom jag hoppa: att sjelf bli förlåten.. Och jag fann det så omöjligt att förlåtab utbrast Caroline med en känsla af för ser ånger. Mon, återtog Cameron med djupt all var, för hvad ondt ni tillfogat den, som e mera finnes på jorden, kan här i lifvet hvar ken finnas förlåtelse eller godtgörelse Hvarje oförrätt, ni tillfogat mig, kan jag tillgifva och gör det äfven. Den skada, ni gjort min olyckliga hustru, tillhör ej mig att förlåta. Må Gud i sin barmhertighe: göra det! Bördan af det förflutna är tung, men jag vill bära den ödmjukt och tåligt til slptef.z nt