Aftonbladet – 1 december 1874, sida 3

elser, sin förtviflan öfver det onda, hop verkat och sökt verka, en förtviflan, som så närmade sig galenskap, att hon började anse hans död som enda möjligheten för dem båda att undkomma det öde, som förföljde dem. Sedau hon omtalat alt detta, tillade hon: Nu vet ni alt. Nej, icke alt, svarade Cameron med sträng och allvarlig röst; jag vet ännu icke hvad som förmådde föra er på andra tankar; hvad som fört er derhän att afstå från den hämad, för hvars tillfredsställande oi lidit så mycket — att bryta en ed, och hvad gom fört er hit denna dag, för att tala såsom uni nu gjort. Några enkla ord af Ruth Edgestone. Hon upprepade, ord för ord, hvad Ruth hade saxt den minnesvärda söpdagsafto nen — ord, hvilka gått henne för djupt till hjertat, att hon någonsin skulle kunna glömma dem, Huru föga anade hom, till lade Caroline, att dessa ord skulle verks en ny ande-inom mig, icke strax i des: folla kraft; jag vågade icke genast klar inse deras sanning, ty om hon hade rätt hvilket fasansfullt och ohjelpligt misstag hade icke hela mitt lif varit! Men jag ville icke se detta, jag ville icke stanna jag var förvirrad, men ej öfvertygad. Då Ruth lemnade rummet, framtog jag brefvet som jag hade burit på mig hela dagen och höptidligt föresatt mig att denna afton up bränna, då jag kallat den känsla, som he hållit mig från detia sista, rysliga steg, er eländig, vanhederlig feghet. Med Ruth ord ännu ljudande för mina öron, höll jag papperet örver elden, men så förderfvad jag var, fattade mig dock en bättre tanke, tan ken på Ruth och på hennes godbet, Def syntes mig som en synd, hvilken aldrig