Aftonbladet – 1 december 1874, sida 3

Caroline nedböjde förkrossad sitt hufvuc och stora tårar rullade ned för hennes kin der, Då hon efter några minuters tyst grå åter såg upp till den man, hvilken hon så djupt förorättat och så djupt älskat, såg ton hans blick fäst på henne med ett ut tryck af ömt medlidande, som hon aldrig förr fannit deri, Stackars barn! sade han mycket mildt. ty hvad var hon för honom i sin sorg och svaghet, om ej ett barn? Stackars barna, upprepade han, det var ett hårdt öde, som manade er att hämnas det blod, som ett lika hördt öde tvang mig att utgjuta. Bå das våra lif ha liksom blifvit tagna ur våra händer och helgade åt vedergällningen. Och sedan den blifvit fullbordad, hvad står 038 då åter? Mig det lif, ni en gång sjelf hänvisade mig på, ett lif af gagn, sjelförsakelse och hopp. Och er, fortfor Caroline, i det en blixt at glädje och förfyöstan till framtide upplyste hennes ansigte, ett nytt och -ck ligare lif, uppstående W askan af det förgångan. Då ia onda inflytande undan röltg, skall ett annat, ett bättre, ädlare in taga dess plats: det skall mildra i ställe att förhärda, förljufva i stället att förbittra Och då den tiden kommer — ty komm: skall den, jag ser det tydligt; jag är snar att räkna bland de döda, och de döende allting klarare än andra menniakor — tänk då någon gång på mig och tacka Gud, så som jag vill göra det, för den nåd, som mo: min vilja räddade mig ifrån att alldeles för störa möjligheten för er att vinna sällbei äfvon i detta lif. Sällhet! upprepade James Cameron och höjde klentroget på axlarne, ty af alla kän slor. var sällbeten kanske dena enda, son hans hjerta aldrig hade erfarit, Den är