Aftonbladet – 30 november 1874, sida 2

vid denna sistnämnda punkt, hvilken i hans ögon talade mycket till fördel för den obe. kanta. Doktor Cameron betviflade ej ett ögonblick, att det unga fruntimret kommit i tiggarsärenden; fruntimmer, hvllka äro ute i dylikt förvärf, bära alltid sorg. Bed henne komma upp, sade han. Mathews gick. Med en tyst önskan att den obekanta ej länge måtte hindra honom från hans arbete, stälde doktorn en stol vid motsatta sidan af bordet och återtog sjelf sin plats, under det han rynkade pannan och såg alt annat än tillgänglig ut. Hans utseende hade otvifvelaktigt blifvit ännu strängare genom den förflutra tidens bittra pröfningar. Tack, ni behöfver ej anmäla mig; det kan jag göra sjelf. Mathews tog vinken i akt och lemnade den svartklädda damen vid dörren till sin herres arbetsrum. Hon lade handen på dörrvredet, men lät den åter sjunka ned och höll den en stund tryckt mot sitt hjerta. För sista gången! hviskade hon, men beherskade gig genast, kastade tillbaka sin täta slöja, öppnade dörren med säker hand och gick in. Vid äsynen af miss Drugh skiftade James Cameron färg. Ingen helsning, sådan som eger rum mellan vänner, ingen handtryckning eller nägot ord till välkomst. växlades mellan dem. Han gjorde ett tecken med handen mot den lediga stolen och återtog sin plats, Jag har väntat er, sade han ; jag trodde, att ni skulle ha något att säga mig. Ni ser mig för sista gången. Jag har behöft denna veckas eftertanke i-stillhet mellan vårt senaste möte och detta. (Forts)