BLANDADE AMNEN. — Minne af Snorre. Sturleson. I norsk: Aftenbladet har arkeologen dr Gustaf Storm som i somras bevistade tusenårsfesten på Island meddelat en serie Minnen från en IslandsfärdI en af dessa artiklar heter det bland annat on Snorre Sturlesons höfdingesäte Rejkjaholt, son nu är prestgård : -Man förvånas först öfver, at Isländs rikaste och mäktigaste män ville uppsl: sina bopålar i denna till utseendet så ogästvän liga, genom sina-ständiga rökskyar så otrefligt dål; det är dock tydligt Nog, att det är: badet som löckat honom dit:(ty de gamle isländarne satte långt mera värde på bad och särskildt var ma bad, än de nyare). Af detta Rejkjaholt fin nes nu icke häller något annat gqvar än dett badställe, som-efter Snorre kallas Snorra-laug Rejkjaholt ligger på en låg backe midt i dalen husen äro nude vanliga torftäckta, men Snorre: hus voro af timmer och toriigen mycket större ty de upptogo hela backen ända ned till bad stället; han hade äfven kring gården bygt et virke(ett slags befästning), hvåraf de upphöj ningar möjligen äro lemningar; som af folke benämnas Snorres lagrette-. På denna gård bodde: Snorre. från 1208 till sin död 1241, med undantag afde år, han var i Norge, samt ett pal år; under hvilka han var fördrifven från gården af sin brorson Sturla Sigvatsson och uppehöll sig dels på Bessasstader, dels på Örtlandet. Från Rejkjaholt var det, han efter sin första Norgesresa (1218—20) som norsk länsman och isländsk lagläsareuppgjorde planen till att skaffa sig herravälde öfver hela landet; i det han för den norske konungen låtsade, som om han arbetade i dennes intresse, under det han i sina norska konungasagor, i hvilka han tämligen äg ligt indrog ett par stycken ur Islands historia, skildrade för sina landsmän, huru lätt det var att afvärja främmande höfdingars angrepp, om de inhemska höfdingarne hölle till sammans. Men dessa exempel på, huru han stälde sin personliga ärelystnad under det nationella oberoendets egid, voro förspilda på hans yngre slägtingar, hviika, lika ärelystna som han och mera Hänsynslösa, mottogo den norske konungens erbjudna hand och med dennes hjelp: först föröd mjukade Snorre och sedan läto döda honom, då han hade vågat sätta sig emot en godtycklig kunglig befallning. Denne Islands märkligaste man hade visserligen sin slägts betecknande egenskaper, vinstbegär och maktlystnad, och hade från sin fader ärft hans klokhet och verksam hetslust, men han är dock alldeles fri från sin tids blodiga hämndlystnad, som icke ens sparade närmaste fränder, och han står öfver dem alla deri, att han icke använde sin begåfning blott i egna intressens tjenst. . Det enda minnesmärke, som Rejkjahölt bevarat efter Snorre, är dock blott ett vitnesbörd om hans sociala ställning och sinne för att begagna landets hjelpkällor till materiell välmåga. Öster om gården finnes springkällan Skrifla (uttalas Skribla), som redan i 10:e århundradet Tungeodd, som hade sina säter vid Reykjaholt, begagnade till varma bad. Från Skrifla lät Snorre bygga en vattenledning af huggen flintsten: denna ränna är 176 alnar lång och utmynnar i en större rund bassin om 6 alnars diameter af flata, fyrkantigt huggna, stenar (likaledes af flinta), 1, alnar Höga. Enligt dr Sckleisner är vattnets temperatur i Skrifla 979, men sjunker på sin: väg till bassinen till 657. För att fåen temperatur lämpne varma bad, behöfde man blott sätta en tillbuggen sten för rännans mynning och låta det tillströmmande vattnet afrinna genom en sidoränna; ty om stenen isättes om aftonen, blifver vattnet tempereradt nog till ett morgonbad på 28801 gr. Man har berättat mycket om en bäck, hvarifrån Snorre inledt kallt vatten i balet, men någon sådån finnes icke nu; man har ifven påstått, att badställets konstruktion förut satte matematiska kunskaper, och för så vidt man. velat, påstå, att detta verk står öfver alla andra Famla isländska byggnadsverk i konstfärpe utförande, är det sant, men det förutsätter icke andra kunskaper, än Snorre kan hafva för