Aftonbladet – 28 november 1874, sida 3

Vare dermed huru som hälst, skulle hon säkert sätta sig emot att uppträda som vitne inför domstolen; men hennes vitnesmål måste han hafva; hon kunde icke tilllåtas undkomma honom. Mr Roysdon ringde. Mary Jane kom, och han uttalade till henne ett par ord, hvilka snarare ljödo som en lösen än en befallning. Hon försvann och han btertog sin plats. Vi måste bedja er uppträda som vitne, miss Edgestone, sade han fogligt, men be. stämdt; ert vitnesmål är alldeles nödvändigt. K Jag skall vara färdig, när man kallar mig, svarade hon lugnat. Han hade väntat motsägelse och log gillande. Just då Ruth stigit upp för att gå, hör des en zsnackning på dörren och en liten herre inträdde — en person så obetydlig till sitt utseende; att man aldrig skulle kun nat inbilla sig att något var att säga om honom. Mån skulle kunnat stöta emot ho nom ute på gatan, sitta bredvid honom i en omnibus, resa till sammans med honom många timmar, ja, se honom inom sin egen dörr, och hade ens uppmärksamhet af tredje per. son blifvit riktad på honom, skulle man otvitvelaktigt hafva sagt: Jag har ej märkt, att han fans här. Hvad han var, af hvilket yrke eller stånd, skulle man haft lika svårt att säga. Hans ansigte var högst eget; det saknade alt slags uttryck, såg blott mycket oförargligt och beskedligt ut. men det besynnerligaste var ögonen. Ingen hade någonsin sett hans ögon; hvad han gjorde med dem, hvar han dolde dem, om han drog dem in i hufvudet, nedåt elle uppåt, var ej möjligt att säga; det vissa äl att ingen någonsin sett dem,