Aftonbladet – 26 november 1874, sida 3

Teparcra de samma. — De olika utfodringsämnenas penning Värde framstäldes i ett föredrag Hj roles sor Hjalmar Nathorst vid sammankomster å Malmö landtbruksklubb den 23 sistl. Sep tember. Detta föredrag motiverades af der omständigheten, att då, såsom nu är för hållandet, priset på spanmål är relativ lägre än riset på kli och oljekakor, de landtbrukare, hvilka, följande den gaml: slentriar.en, sälja sin spanmål och köpa fo derämr.en, derigenom ädraga sig en betyd lig förlust. Det muntliga föredraget, som måste vara kortfattadt, har sedan fullstän. digare blifvit utarbetadt och i tryck utgif: vits under ofvan anförda rubrik. Vi skola 1 korthet redogöra för denna skrift, hvilker, för sitt praktiska värde med särdeles lof.ord omnämndes vid Landtbruksakademiens Bnaste sammankomst. Kemisterne ha redan för länge sedan Bdagalagt, att godt hö innehåller en så normal blandning af de näringsämnen, hvilka kreaturen behöfva, att om de deraf erhöllo den tillräckliga mängden, skulle egentligen icke något tillskott af annat kraftfoder vara behöfligt; men förhållandet är, att nästan ingen landtman har så rik tillgång på hö, att han dermed enbart kan fodra sina kreatur. Han måste derför förse dem äfven med andra födoämnen. En god utfodring består af en fullt riklig mängd af vissa näringsämnen, nämligen af qväfvehaltiga och qväfvefria, och ibland de sist nämnda beräknas alltid, till följd af dess höga närings: värde, fettet särskildt. Ett visst förhållande bör ega rum mellan de qväfvehaltiga och qväfvefria näringsämnena, så att man alltid har 1 del af de förra mot 5 å 6 delar af de senare, och ofta skall ett öfverskott af qväfvefria näringsämnen ej af djuren tillgodogöras. Emedan de qväfvehaltiga fodringsämnena alltid äro dyrare än de qväfvefria, är det i ekonomiskt afseende vigtigt att beräkna de förstnämndas relativa pris. I klöfverhö, kli, frön af ärter, bönor och vicker, samt i oljekakor erhålles mest af qväfvehaltiga näringsämnen; vanligt ängs hö innehåller en nöjaktig mängd deraf, äfvenså hafrens kärna, hvaremot de öfriga sädesarterna hålla qväfvefria ämnen i öfverskott; så är äfven förhållandet med rotfrukterna, med undantag af den hvita rofvan; fettet förekommer rikligast i linoch rapsfrö, samt i oljekakor; äfvensom, ehuru ej i så hög grad, i frön af majs och hafre, Fettet beräknas ega högre fodervärde än till och med qväfvet, men härvid bör likvisst läggas märke till den vigtiga omständigheten, att under det qväfvet icke kan ersättas af något annat ämne vid djurnäringen och egentligen kan kallas köttbildande, så kan ej fettet anses oumbärligt för den samma, utan ersättas af andra qväfvefria näringsämnen, t. ex. stärkelse, socker och dylikt, ehuru det har 2!2 gånger högre näringsvärde än dessa och bidrager till att göra en foderblandning lättsmält samt till bildande af fett och nya celler i kroppen. De qväfvefria närings: ämnena (utom fettet) förekomma i rikligaste mängd af alla: såsom stärkelse i potates, i sädesarternas frö o. s. v., såsom socker i betor och andra rotfrukter, och utgöra i regeln största procenten af näringsämnena, så att foderblandningarna endast undantagsvis lida brist derpå. En annan vigtig omständighet tillkommer: ju mera härdt och träartadt ett foderämne är, desto mera svårsmält är det äfven. Det är äfven således klart, att ett skålpund qväfvehaltiga näringsämnen, som finnas i bladen af klöfver, måste vida förr i djurkroppen upplösas och upptagas (tillgodogöras), än motsvarande mängd af dessa ämnen i klöfverns hårda stjälkar, som, till en del oupplösta, gå igenom djurens tarmkanal. Det är den hårda växttråden, som gör ett foderämne hårdsmält, och ju mera växttråd finnes i ett foderämne, desto lägre värde få de i det samma befintliga näringsämnena för djurnäringen. Denna iakttagelse kan lätt förtydligas genom ett exempel: hvetehalmen innehåller ända till 48 procent växttråd; rödklöfver vid blomningen endast 8 procent och potates blott 1 procent. Nu torde hvar och en inse, att då 1 centner hvetehalm och 1 centner potates båda innehålla 2 ( qvätve, har detta betydligt högre värde för djuren, då de erhålla det (qväfvet) i potatesen, än i hvetehalmen, emedan qväfvet till större delen bortgår osmält med den senare; men af detta exempel framgår tydligt att olika pris på samma kemir ska beståndsdelar måste uppstå för olika fo derslag. TLikvisst bestämmer icke summan af näringsämnen i ett foderslag ensamt dess värde i jämförelse med ett annat: denna kan nämligen bestå af olika proportioner af de tre ofvan angifna näringsämnena — fett, qväfvehaltiga och qväfvefria näringsämnen -. , men detta förhållande i förening med närvaron af mycken växttråd i det ena foderämnet, och en ringa mängd deraf i ett annat, är det som framkallar, att priset på när ringsämnena måste vara olika, Detta pris har man efter kemiskt-praktiska grunder funnit lämpligast att fastställa sålunda, att man oränat de likartade foderämnena i vissa grupper, alt efter som de äro mer eller minåre lättsmälta, och förhvarje sådan grupp faststält ott visst pris på de näringsämnen, som den innehåller. Vid dessa bsräkningar har hr Nathorst troget följt Emil Wolffs: Der Nährstoffgehalt der Futtermittel, ett förträffligt arbete, särde: Jes omfattande, hvilket hr N. med mycken möda sammanträngt och gjort lättfattligt PE. PL rs HA TAS Hm drnuikeuana NA ord