Aftonbladet – 26 november 1874, sida 2

vunnen; hans motpart var en af de förnämsta sakförare för dagen, och den unge mannen skulle önska att striden dem emellan kunnat bli litet Hetare, hvarigenom han blifvit i tillfälle att utveckla mera skicklighet. Men nu förekom honom hela anklagelsen såsom ett vidunderligt misstag, hvilket vid första förhöret skulle brista och försvinna som en såpbubbla. Då emellertid det första förhöret, långt ifrån att rättfärdiga hans klient, bidrog att gifva saken ett betänkligare utseende, Bteg m:r Roysdöns mod och håg att taga i tu med den samma, och i samma mån som efterföljande förhör bidrogo att göra Cames röns ställning alt mera svår, steg hans sakförares visshet om seger. Men denna trygghet skulle ej länge fortfara. Ehuru han så länge som möjligt uppmuntrade sig sjelf med hoppet att någon oförmodad upptäckt, någon oväntad bekännelse i elfte timmen skulle bevisa hans klients oskuld, kom den elfte timmen, och intet annat yppade sig än alt mera fällande bevis; då sjönk m:r Roysdons mod, och misströstan intog dess ställe. Om saken förlorades, skulle också med det samma hans tro på sitt yrke och på sig sjelf gå förlorad; om doktor Cameron blefve fäld, skulle Roysdon aldrig mer få en lugn timme. Den söndagsqväll, som vi nyss beskrifvit, hade han äter, kanske för hundrade sången, genomgått handlingarna i målet, och då han ändtligen vid midnatten gick ill hvila, hade han svårt att finna någon sådan. Orolig kastade han sig af och ani sängen; då han slutligen inslumrade, var 1ans sömn afbruten och feberaktig, och just som han emot morgonen hade sjunkit i djuare sömn, spratt han häftigt upp, vid det tt en gäll röst ropade hans namn ända inid hans öra. Han satte sig häftigt upp i ängen och stirrade vredgad på en tjensticka, som stod bredvid honom och sjelf ycktes ha blifvit för tidigt väckt, ty hon äspade så, att man kunnat frukta, det käarne skulle gå ur led.