Aftonbladet – 25 november 1874, sida 2

osh kara falaska derefter ligga qvar på glö den. Jag såg detta utan förmåga att handla, att rädda den skuldlöse från en orättvis dom, eller den olyckliga qvinaan från ett så grufligt brott. Q, det var förfärligt! Trodde Caroline sig hafva talat i sin vanliga ton, bedrog hon sig mycket, t ligger i sanningen en kraft, aom förställningen aldrig kan aå Kuth kände sig från början förvisgad, att det icke var en dröm, lvatpå hon lyssnat; antingen visste Caro. line Drugh att ett sådant bref fans, som det, hvarom hon talat, eller också — oeh Ruths hjerta upphörde för några ögonblick att slå vid denaa föreställning — var hon vansianig! Det var icke förata gången en sådan förmodan fallit Ruth in. Carolines basynnerliga, oroliga vandringar, hennes kär. lek till ensamhet, henres anfall af svårmod den afsky hon visade för umgänge — al detta kunde förklaras genom an gylik förskräcklig olycka. Men kaneke att äfver under denna föfutsättning det kunde finnas sähning i hvad hon sagt; att ett sådan bref kunnat falla i hennes händer, och hon, : ett anfall af sinnesrubbning inbillande gig hafva varit utsatt för hemlig fendskap kunde, det Gud förbjude, ha förstört def enda bevis på James Cameröns oskuld som fans, det enda gom hade kunnat rädda ho nom! Caroline, som i det samma såg upp, måhänds förvånad öfver Ruths tystnad, fånn den sist nämpåas blick med en sådan ångest riktad på henne, att hon genast insåg sig ha gåt för långt, då hon, drifven af en möktig im puls, yttrat sig så förtroligt till denna unge flicka, hans vän. Ni ser ju alldeles för skrämd ut, sade hon med ett kort skratt min dröm tycks ha gjort ett lika obehag ligt intryck på er som på mig sjelf; lyck