En pretendent. (Ur Neue Freie Presse.) Detta karaktershufvud saknas i Kaulbauchs dårhus; dess plats der skuile vara mellan det krönta hufvudet och den olycklige spekulanten. För den, som en gång sett detta hufvud, är det oförgätligt; jag ser åter, huru han i en avant-zcåne på operan i Paris till beskådande lutar sig fram öfver logens kant, med ögonen ostadigt tindrande, pannan bländande hvit, kinderna röda, och ändock anletsdragen så kalla, mineroa så stela, som om lifvet endast vore skenbart, färgen idel lögn .... Representationen är slut. Mannen i avant-scenen re: ser sig, styft och ryckvis lik en automatisk docka; en tjenare följer honom genom teaterkorridorerna till hans ekipage, hvilket, chokoladbrunt, gilfverbeslaget, förspändt med isabellskymlar, är ett unicum i sitt slag; vagnen rasslar bort; våra tankar följa honom. I Avenue Friedland står ett hus af högst kuriöst utseende, ett palazzo etruket med mjuk rosefärg, omgifvet af ett förgyldt järnstaket, likasom påkletadt med kinesiska fönster och gardiner, med ett ord: ett mästerverk af dålig smak, en arkitektonisk feberdröm. Der stannar det chokoladbruna ekipaget. Trettiosex lakejer, alla högväxta som grenadierer, mottaga sin herre; hans kammarjunkare för honom till sängkammardörren — men nej, rummet har ingen dörr; vi trycka på en hemlig fjäder, väggen öppnar sig, och vi inträda i det med löjligt pröl vanprydda rummet, Egaren till denna härlighet går till sävgs; vi lemna henom i ro och komma tillbaka nästa dag, klockan omkring fem på aftonen, tiden för hans leVer... Ur den ofantliga praktbädden reser sig mödosamt och surmulet en gammal förvitt: rad man, Det kan ej vara den samme, som