att göra sig löjlig är ett märkligt symp: tom hos dem. Man tänke sig denne braunschweigare, som, störtad från sin tron och agad ur landet, en vacker dag vill ensam itereröfra sitt rike, saken misslyckas; full vt blygsel gifver han sig på flykten och lägser sig, för att undkomma sina onekligen veskedliga förföljare, på magen i ett lerigt like. Är det en attityd för en hertig af suds nåde? Hvad som ej är möjligt för enda arm, skola kanske tusen förmå, tänker vår hjelte, eser till Paris, omgifver sig med en skara urmeleverantörer, beställer uniformer åt icke nindre än fem tusen man, gör ett ströftåg ill England i spetsen för fem tusen — uni ormer, btervänder med dem till Frankrike, utvisas af Ludvig Filips ministrar, vägrar att hörsamma dekretet och låter en dag ar restera sig i sängen af grefve Montalivets spårhundar. En löjlig episod denna arresteringshistoria! Officerarne, som voro beordrade att eskortera hertigen till den schweiziska sränsen, visade honom all möjlig aktning och uppmärksamhet. Vid gränsen mottogs han vördnadsfullt af de schweiziska myndig heterna, officerarne togo afsked, högst beåtna att så väl ha utfört sitt uppdrag, och Iranska regeringen jublade öfver att för så vodt pris ba blifvit qvitten komprometterande pretendent. I hela saken fans blotten enda oklar punkt, hvilken man dock först en månad derefter kom under fund med. Hertisen, hvilken man fört öfver gränsen med alla hans rang tillkommande hedersbatygelser, var ingen hertig, utan en simpel bejent, som var förvillande lik honom och hade i hans ställe; öfvertagit rolen af en jandsförvisad. Den falske hertigen öfverho pades i Schweiz med hedersbetygelser; men längden torde det ej ha varit riktigt trefigt för bonom, ty redan om en månad skref han till sin herre och bad, att han för Guds skull ville afdanka honom. Denne hade unler tiden utverkat utvisningsdekretets upphäfvande och kunde gåledes bevilja hans