vi dagen förut följde till detta ställe. Hans hufvud är kalt, hang ansigte blekt och skrynkligt. Han kastar öfver sig en brokigt broderad kafian, på hvilken en orienbalisk teckningskonstnärs tygellösa fantasi har framtrollat de galnaste arabesker; derfter trycker han på en hemlig fjäder — let fins många hemliga fjädrar i huset — och se! väggen skiljer sig åt, och ur djupet rullar en jernkista upp! Det tindrar och blänker såsom från tusen solar. De trollmakter, som slumra i den skönaste af alla idelstenar, lösgöra sig och drifva sitt beänkliga spel med våra sinnen. Hvilken anblick, när diamanter öfverstråla diamanter! Äfven den mans ögon, som kan kalla all denna prakt sin tillhörighet, stråla af fröjd, och han småler för sig sjelf, för att hela dagen derefter icke vidare le, Efter lenna hans vanliga morgonbön följa vi honom till hans toilett. En hemlig fjäder... Men läsaren vet ju, huru man i detta underslott går in och ut. Vi stiga in i toilettrummet och stå likasom fastspikade af fasa. Ett hufvud, en hals huggens hufvud, blickar ur ett hörn emot 088 ; här ett andra, der ett tredje; tio, tjugo, trettio hufvuden grina från alla håll emot oss; de likna alla hvarandra; fina olikheter i hårets färg och i hyn äro knappt märkbara. Det är ett och samma hufvud, mängfaldigadt trettio gånger, samma hufvud, som vi i går sågo på operan. Den samle mannen mönstrar hufvudena, ser efter vad det är för väder, granskar himmelens färg, ringer på kammartjenaren. Vädret är vackert, i afton mottagning i Tuilerierna — man kan kosta på sig ett söndagshuf. vud. Huitvudet n:r 3! befaller han kam: martjenaren. Och nu fram med pensel och palett, med färger, essenser och parfymer! Tjenaren, en konstnär af ovanligt slag, ut väljer bland de trettio vaxhufvudena det tredje, ställer det framför sig och kopierar pu vaxansigtet drag för drag på sin herres ansigte. Mer än en timme upptager arbetet, Slutligen påsättes äfven den svarta