Aftonbladet – 24 november 1874, sida 2

klagovisor, och, eburu visserligen alltid lika öm och kärleksfull hvarje gång de träffades, lyckades hon vanligeh arrangera så, att hon var borta vid den tid, då ett besök af tanten var att förvänta, Då mrs Leigh icke fann något deltagande från det hållet, vände hon sig till Ruth, som hon förut icke hade sett på ganska länge, men äfven der fann hon sig föga tillfredsstäld. Visserligen afhörde Ruth tantens utbrott af sorg under aktningsfull tystnad, med nedslagna ögon och ett så ångestfullt uttryck i sitt bleka ansigte, att hennes medkänsla icke kunde betviflas. Men detta var ändå icke nog för den godhjertade gamla frun. Hvarför svarar du mig icke, barn? utbrast hon slutligen, missnöjd öfver Ruths fortfarande tystnad; hvarför säger du ej något, utan sitter der som en stenbild? Jag tycker i alla fall att sjelfva stenarne skulle kunna gråta öfver en så förfärlig orättvisa. Du känner honom, du vet hur god han är; kan du då icke säga ett enda ord om honom? Nej, tant, jag kan det icke, svarade Ruth enkelt. Ned lidelsefuoll häftighet tilllade hon: bed mig ej derom, jag kan det sannerligen icke; i mina böner kan jag tala om honom, men aldrig anpnars. Ruth hade, som alltid, talat sanning; det plågade henne att höra Cameron omtalas; det var nästan omöjligt för henne att sjelf tala om honom. Detta tycktes endast en person fatta, och det var Caroline Drugh. Och likväl utbytte de båda unga qvinnorna blott några få ord om likgiltiga ämnen, då de träffades, hvilket numera hände ganska sällan, ty miss Drugh tycktes åter hafva råkat i ett af sina anfall af rastlös oro och var endast sällan hemma, (Forts.)