——— — — första (Di tanti palpiti ur Tancredi) ett märkligt musikbistoriskt aktstycke, då det var denna kompogition som en karnavalafton 1813 i Venedig framkallade jubel och lade den egentliga grunden till maestrons popolaritet, hvil den i Italien oförgätliga 26 Dec, 1816 sedan, genom Barberaren, förde till sin höjdpunkt. I likbet med arierma ur Ceneregtola och Italiana in Algieri är Tancredsånger emellertid redan gammalmodig — ett tämligen kyligt, med lätt hand skizzeradt praktverk af axslående melodi, och hvars framgång företrädesvis beror af det sätt, hvarpå denna i koloraturen varje ras. Fröken Bunsen gjorde onekligen detta med smak och finess. Vid sitt första uppträdande hade hon den artigheten att utöf ver programmet gifva den omtyckta brindisin ur Donizettis Lucrezia — den senare konsertqvällen var hon i allmänhet ej fullt så lyckligt disponerad och hennes föredrag af BSchuberts berrliga sång der Wanderer uppenbarade att den djupare romantiken icke med fördel inrymmes i områdev för hennes talang. Till de nummer, i hvilka orkestern icke samverkade. med sångerskan, ackompanjerades hon af sin syster, fröken Felicia Bungen, hvilken åtnjuter anseende såsom skicklig pianist. Hofkapellet inledde konserterna med Foronis det samma tillegnade uyertyre fantastique, hvars sprittande lif och melodiska fägring äro hos oss allbekante, samt den snillrike Telluvertyren, hvars åhörande ovilkorligen frammanar en fråga, hvarför Rossinis mästerverk, likasom de festa stora operor, under så lång tid uteslutits ur vår sångseens repertoar. E, B. —