Aftonbladet – 23 november 1874, sida 2

hvissla en munter melodi, den nyaste favorit polkan från ett positiv, och trängde sig åter ut ur folkhopen, utan den minsta skymt af aktning för kappor och klädningar, som möjligen voro i vägen för honom och hans stora korg. Mekaniskt följde honom Caroline ur trängseln, bort till gathörnet, der han dök ned ibland en mängd åkdon och försvann mellan deras hjul. Alt för bestört att hafva aågon tanke på tid eller rum, stod Caroline der och stirrade rakt framför sig. Med ens blef hon ett förembl för åtskilliga droskkuskars spekulation. De närmade sig henne, och en af dem, som var den slugaste, öppnade vagnsdörren. Hon steg upp i droskan, men det dröjde en god stund, innan hon kunde besvara mannens enkia fråga: Hvart skall jag köra? och då hon slutligen beherskade sig nog för att gifva nödiga upplysningar, skedde det med en röst så olik hennes egen, att det var som om någon annan hade svarat för henne. Då vagnen stannade vid n:r 3 Elysium Ferrace, säg hon Jane glad och leende komma ned för att möta henne, Miss Edgestone hade telegraferat, att hon skulle komma hem samma afton. — Ruth komma hem! För några få timmar sedan skulle hon emotsett hennes hemkomst nästan med nöje. Från det ögonblick, då hon stod i folkhopen och hörde det namn, som dittills varit så äradt och ansedt, nu förenadt med brott och vanära, hade hennes enda förhoppning varit — brefvet. Breivet! ja, det skulle sprida ljus öfver denna förfärliga hemlighet. Då hon nu, sedan hon först stängt dörren, tog upp det ur dess förvaringsrum, intogs hon af en så stor oro för