Aftonbladet – 21 november 1874, sida 2

baka; i annat fall visste säkert hans värdinna, hvart brefvet borde adresseras. Sedan hon på detta sätt hade afgjort saken, inlåstes brefvet, men tanken på det samma såsom ett stumt vitnesbörd om brottslighet och bedrägeri plågade och oroade henne likväl. Vid badorten, i den renhjertade, godsinta Ruths sällskap och omgifven af den fria, vilda natur, som så väl harmonierade med henne sjelf, liksom sedermera vid sin fattiga gamla väns sjuksäng, hade Caroline känt sig lugnare, om också icke lyckligare, Under tiden hade hon äfven alt klarare insett, huru mycket bättre det skulle vara för henne att för alltid lemna Fngland och dess dystra och skymtliga minnen, att resa längt hort dit, der bon, en främling ibland främlingar, skulle se nya förhållanden, höra ett nytt språk och lefva i en ny verlid, Härom hade hon drömt, medan hoa satt vid sidan af Ruth i den lilla trädgården vid hafsstranden och lyssnade till oceanens evigt allvarliga röst; då hade de stora, melankoliska ögonen, fulla af passionerad längtan, blickat hän mot det fjärran obekanta, der hon kanske skulle finna glömska. Under denna veckas vistande hos Ruth Edgestone hade det mörka ansigtet blifvit mildare, Ingnare, mera qvinligt, men pu, med detta bref i sin vkird, kände sig Caroline åter qvalfnllt sliten mellan stridiga känslor, och i timmar satt hon med ansigtet tryckt intill soffknåden, Först långt efter midnatt gick hon till hvila, och det hade redan dagats, då hon föll i en orolig slummer, ur hvilken hon åter häftigt vaknade med en orolig längtan att, koata hvad som hälst, bli gvitt detta bref. Klockan tio mötte tjenstflickan henne i förstugan; hon var dä klädd föratt gå ut. Vill ni ej först äta frukost, miss? frågade flickan; den är färdig, och jag har blott väntat att ni skulle ringa. Ja så, frukost — jag hade alldeles glömt den!